Situationen i Bosnien är ytterligare ett exempel på existensen av splittrade verklighetsbilder. Varje medborgare i detta plågade land har sin egen syn på (samma) historiska händelser som utspelats i detta område, och i enlighet med detta sin syn på egna rättigheter som oftast brukar vara på bekostnad av de andra folken som bor här. Utan att gå långt tillbaka i det förflutna, kommer vi att försöka förklara situationen genom det som hänt under de tjugo senaste åren i Bosnien-Hercegovina.
Det för tillfället största problemet för Bosnien-Hercegovina är, om ni frågar bosniaker, serbernas (och kroaternas) illojalitet mot staten Bosnien-Hercegovina, och själva existensen av Republika Srpska (Serbiska Republiken, den bosnienserbiska federala enheten i Bosnien-Hercegovina, övers. anm.). Om ni å andra sidan frågar serber så är BiH:s problem icke-respekt för Republika Srpskas befogenheter och försök att dränka in det i ett centraliserat Bosnien-Hercegovina. Sådana här uppfattningar har varit källa till oupphörliga konflikter mellan politiska representanter för de tre statsbärande folken (serberna, kroaterna, muslimerna/bosnjakerna, övers. anm.) från slutet på kriget (1992-1995). Det som vi vill peka på är att vartenda av dessa folk har sin egen fullkomliga alibi för uppfattningen det företräder, som ger det en stark känsla av att ”sanningen står på dess sida” och att det andra folket antingen vill lura det eller ta någonting ifrån det. Detta leder givetvis till frustrationer, ökat mellanetniskt hat och potentiellt till nya konflikter.
Ta till exempel det bosnjakiska kravet att serberna uppriktigt ska älska Bosnien-Hercegovina inom dess nuvarande gränser och att de alltid ska manifestera sin lojalitet mot det. I ”en normal” värld är detta ett normalt krav. Var och en bör älska och stödja det land han eller hon lever i. De flesta serber tycker dock inte om Bosnien vilket man kan se under stora sportevenemang. Under dessa hejar serberna (och kroaterna) i regel på Serbien (Kroatien) vilket framkallar hat hos bosnjaker. Hur förklarar serberna detta? De säger att serberna inte röstade i folkmoröstningen för ett självständigt Bosnien-Hercegovina. Det beslutet fattades av bosnjakerna och kroaterna som körde över viljan hos den överväldigande majoriteten av serber i Bosnien-Hercegovina varför de anser att ingen bör förvänta sig av dem (serberna) någon kärlek mot detta land. Enkelt sagt säger serberna att de har blivit påtvingade staten Bosnien-Hercegovina och att detta är orsaken till deras attityd. Låt oss se den andra sidan; Serberna klagar på att bosnjakiska politiker inte respekterar Republika Srpska, att de missaktar dess institutioner och att de hela tiden försöker med hjälp av internationella företrädare att ta alla befogenheter ifrån det. Vilken är den bosnjakiska förklaringen? Här upprepar man praktiskt taget samma argumentation som serberna använder, fast tillämpar det på ett mindre område. Den argumentationen går ut på att fråga om bosnjakerna och kroaterna, som levde inom det område som Republika Srpska omfattar var för dess skapande. Ett ärligt svar vore återigen att en överväldigande majoritet av dem inte ville det. Också Republika Srpska skapades med viljan hos majoriteten i det området och med ignorans för viljan hos de två andra folken. Av den anledningen upprepar bosnjakerna de serbiska argumenten om att ingen bör vänta sig av dem att respektera något som de aldrig velat ha och som de blivit påtvingade. Och detta är den nuvarande situationen.
Låt oss nu återgå till vår rubrik som handlar om Bosniens framtid. Just pga. den beskrivna situationen är det svårt att tänka sig att något av dessa två, en gång i tiden brodeliga, folk kommer att ge upp sin argumenterade uppfattning för att det andra folkets målsättningar skulle uppfyllas. Enkelt sagt: konflikt göder konflikt i Bosnien-Hercegovina. Därför går Bosnien-Hercegovinas framtid att tänka sig endast enligt två scenarier. Det första scenariot är två NEJ, vilket betyder att både serberna och bosnjakerna kommer att hålla sig till sina argumenterade ståndpunkter dvs. serberna kommer inte att acceptera Bosnien-Hercegovina som sin stat (det första NEJ-et) och bosnjakerna kommer inte att acceptera existensen av Republika Srpska som en varaktig kategori med nuvarande befogenheter (det andra NEJ-et). En sådan situation kan pågå tills stormakter önskar sig ett krig i Bosnien-Hercegovina vilket i praktiken betyder att medborgarna i detta land överlåtit sitt öde åt stormakternas vilja. Denna situation kan jämföras med ett förberett brännbål som någon regelbundet häller vatten över för att det inte ska börja brinna men som det räcker att kasta en tändsticka på för att tända det.
Det andra scenariot är två JA. Detta betyder serbernas acceptans av Bosnien-Hercegovina som sitt land som man älskar och stödjer (det första JA-et) vilket också betyder att bosnjakerna också kommer att gå med på att avstå från att försöka minska Republika Srpskas befogenheter och acceptera att en så stor nationell grupp som serberna, som levt i Bosnien-Hercegovina sedan urminnestider, har rätt att välja det sätt på vilket de vill delta i styrandet av det (gemensamma) landet (det andra JA-et). Det är viktigt att betona att båda två JA-en måste vara uppriktiga och grundade på uppfattningen att detta är den bästa lösningen, såväl för de andra som för de själva, och grundade på förlåtelsen för det man har gjort mot varandra i det förflutna. Här åsyftas givetvis inte förlåtelse för brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser eller folkmord, eftersom ansvariga för detta måste ställas inför skranket så att varenda offer ska få frid och att deras familjer ska få efterlängtad rättvisa för sin smärta och lidande. Endast ett sådant händelseförlopp skulle möjliggöra ett självgående Bosnien-Hercegovina, utan yttre stöd och nya konflikter.
För närvarande står brännbålet kvar, men det är inte tänt och det återstår att se huruvida folken i Bosnien-Hercegovina kommer att ha kraft att ta bort det.
Situationen i Bosnien är ytterligare ett exempel på existensen av splittrade verklighetsbilder. Varje medborgare i detta plågade land har sin egen syn på (samma) historiska händelser som utspelats i detta område, och i enlighet med detta sin syn på egna rättigheter som oftast brukar vara på bekostnad av de andra folken som bor här. Utan att gå långt tillbaka i det förflutna, kommer vi att försöka förklara situationen genom det som hänt under de tjugo senaste åren i Bosnien-Hercegovina.
Det för tillfället största problemet för Bosnien-Hercegovina är, om ni frågar bosniaker, serbernas (och kroaternas) illojalitet mot staten Bosnien-Hercegovina, och själva existensen av Republika Srpska (Serbiska Republiken, den bosnienserbiska federala enheten i Bosnien-Hercegovina, övers. anm.). Om ni å andra sidan frågar serber så är BiH:s problem icke-respekt för Republika Srpskas befogenheter och försök att dränka in det i ett centraliserat Bosnien-Hercegovina. Sådana här uppfattningar har varit källa till oupphörliga konflikter mellan politiska representanter för de tre statsbärande folken (serberna, kroaterna, bosnjakerna, övers. anm.) från slutet på kriget (1992-1995). Det som vi vill peka på är att vartenda av dessa folk har sin egen fullkomliga alibi för uppfattningen det företräder, som ger det en stark känsla av att ”sanningen står på dess sida” och att det andra folket antingen vill lura det eller ta någonting ifrån det. Detta leder givetvis till frustrationer, ökat mellanetniskt hat och potentiellt till nya konflikter.
Ta till exempel det bosnjakiska kravet att serberna uppriktigt ska älska Bosnien-Hercegovina inom dess nuvarande gränser och att de alltid ska manifestera sin lojalitet mot det. I ”en normal” värld är detta ett normalt krav. Var och en bör älska och stödja det land han eller hon lever i. De flesta serber tycker dock inte om Bosnien vilket man kan se under stora sportevenemang. Under dessa hejar serberna (och kroaterna) i regel på Serbien (Kroatien) vilket framkallar hat hos bosnjaker. Hur förklarar serberna detta? De säger att serberna inte röstade i folkmoröstningen för ett självständigt Bosnien-Hercegovina. Det beslutet fattades av bosnjakerna och kroaterna som körde över viljan hos den överväldigande majoriteten av serber i Bosnien-Hercegovina varför de anser att ingen bör förvänta sig av dem (serberna) någon kärlek mot detta land. Enkelt sagt säger serberna att de har blivit påtvingade staten Bosnien-Hercegovina och att detta är orsaken till deras attityd. Låt oss se den andra sidan; Serberna klagar på att bosnjakiska politiker inte respekterar Republika Srpska, att de missaktar dess institutioner och att de hela tiden försöker med hjälp av internationella företrädare att ta alla befogenheter ifrån det. Vilken är den bosnjakiska förklaringen? Här upprepar man praktiskt taget samma argumentation som serberna använder, fast tillämpar det på ett mindre område. Den argumentationen går ut på att fråga om bosnjakerna och kroaterna, som levde inom det område som Republika Srpska omfattar var för dess skapande. Ett ärligt svar vore återigen att en överväldigande majoritet av dem inte ville det. Också Republika Srpska skapades med viljan hos majoriteten i det området och med ignorans för viljan hos de två andra folken. Av den anledningen upprepar bosnjakerna de serbiska argumenten om att ingen bör vänta sig av dem att respektera något som de aldrig velat ha och som de blivit påtvingade. Och detta är den nuvarande situationen.
Låt oss nu återgå till vår rubrik som handlar om Bosniens framtid. Just pga. den beskrivna situationen är det svårt att tänka sig att något av dessa två, en gång i tiden brodeliga, folk kommer att ge upp sin argumenterade uppfattning för att det andra folkets målsättningar skulle uppfyllas. Enkelt sagt: konflikt göder konflikt i Bosnien-Hercegovina. Därför går Bosnien-Hercegovinas framtid att tänka sig endast enligt två scenarier. Det första scenariot är två NEJ, vilket betyder att både serberna och bosnjakerna kommer att hålla sig till sina argumenterade ståndpunkter dvs. serberna kommer inte att acceptera Bosnien-Hercegovina som sin stat (det första NEJ-et) och bosnjakerna kommer inte att acceptera existensen av Republika Srpska som en varaktig kategori med nuvarande befogenheter (det andra NEJ-et). En sådan situation kan pågå tills stormakter önskar sig ett krig i Bosnien-Hercegovina vilket i praktiken betyder att medborgarna i detta land överlåtit sitt öde åt stormakternas vilja. Denna situation kan jämföras med ett förberett brännbål som någon regelbundet häller vatten över för att det inte ska börja brinna men som det räcker att kasta en tändsticka på för att tända det.
Det andra scenariot är två JA. Detta betyder serbernas acceptans av Bosnien-Hercegovina som sitt land som man älskar och stödjer (det första JA-et) vilket också betyder att bosnjakerna också kommer att gå med på att avstå från att försöka minska Republika Srpskas befogenheter och acceptera att en så stor nationell grupp som serberna, som levt i Bosnien-Hercegovina sedan urminnestider, har rätt att välja det sätt på vilket de vill delta i styrandet av det (gemensamma) landet (det andra JA-et). Det är viktigt att betona att båda två JA-en måste vara uppriktiga och grundade på uppfattningen att detta är den bästa lösningen, såväl för de andra som för de själva, och grundade på förlåtelsen för det man har gjort mot varandra i det förflutna. Här åsyftas givetvis inte förlåtelse för brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser eller folkmord, eftersom ansvariga för detta måste ställas inför skranket så att varenda offer ska få frid och att deras familjer ska få efterlängtad rättvisa för sin smärta och lidande. Endast ett sådant händelseförlopp skulle möjliggöra ett självgående Bosnien-Hercegovina, utan yttre stöd och nya konflikter.
För närvarande står brännbålet kvar, men det är inte tänt och det återstår att se huruvida folken i Bosnien-Hercegovina kommer att ha kraft att ta bort det.
Marko Đogo
Nova srpska politička misao
Relaterade artiklar
29 september 2010 | 14:15
Jag håller, man måste mötas ”i mitten”. Det är viktigt att kompromissa och komma fram till de ”två JA-na”. Som Bosnjak, stödjer jag BiH som en federal republik, som Tyskland ungefär. Och vi borde alla ha bosniska städer som Foca som utmärkt exempel på hur politiker KAN mana till samlevnad och ändå bli populära. Det gäller att stegvis utplåna nationalismen. Tyvärr, är det så nu att politiker som Milorad Dodik (SNSD), Sulejman Tihic (SDA) och Dragan Covic (HDZBiH) hörs mer och det man hör från dom håller nationalismen vid liv
Det jag dock måste påpeka är (och det här hör man från OHR också) är att Sarajevo måste ha tillräckligt med befogenheter för att BiH ska kunna genomföra reformer som är nödvändiga för NATO och EU-medlemskap. Annars har jag inget emot RS existens, så länge den är innanför BiH:s gränser. Dessa ”EU-reformer”, som de oftast kallas, är nödvändiga för alla i landet. EU-medlemskapet stöds av mer än 80% av invånarna.
Personligen poströstade jag på SDPBiH (även om jag är Folkpartist i Sverige hehe) i det här bosniska valet. Men jag hoppas alla partier på vänster-sidan (Nova Socialistiska Partija och Nasa Stranka och andra…) får ett utmärkt valresultat.
/Ademir (Fp)
2 oktober 2010 | 12:44
Daytonavtalet utgör redan den maximala möjliga kompromissen i en omöjlig situation. För att kunna förstå nuvarande situation måste man komma ihåg vad som var tvisten mellan folkgrupperna när man, i strid med delrepublikens författning, förklarade självständighet från Jugoslavien, och när man i strid mot folkrätt erkände denna illegitima skapelse. Serbernas folkvalda representanter i delrepubliken ville att Bosnien-Hercegovina skulle kvarstanna i Jugoslavien och de hade enligt författningen möjligheten att blockera varje utträde utan deras samtycke. Å andra sidan visades det till slut att muslimska representanter vill skapa ett centraliserat oberoende Bosnien-Hercegovina som oundvikligen skulle helt domineras av den folkgruppen. Kroaterna vacklade men på inrådan av Vatikanen och katolska kyrkan bestämde de sig att rösta i den olagliga folkomröstningen om självständighet som bojkottades av serberna i delrepubliken. EG lyckades ”en sekund i tolv” (mars 1992) medla fram en plan som accepterades av samtliga folkgruppers representanter, den så kallade Cutilleiroplanen (a.k.a. Lissabonöverenskommelsen) men USA lyckades minera den planen – genom sin belgradambassadör Warren Zimmerman – som förmådde den muslimske ledaren Alija Izetbegovic att dra tillbaka sin underskrift från dokumentet som kunde ha besparat alla oss ofantliga lidanden. De som kommenterat Izetbegovics möte med Zimmerman är mer eller mindre eniga om att Izetbegovic ska ha fått ett löfte om amerikansk militär intervention på muslimernas sida. En sådan kom, men först efter tre år av ett blodigt, och även utifrån muslimskt perspektiv helt onödigt och kontraproduktivt krig. På tioårsdagen av Daytonavtalet 2005 påminde Carl Bildt om att den enda skillnaden mellan Lissabonöverenskommelsen och Daytonavtalet är hundrtusentals döda och fördrivna. Andra är mer explicita och säger att Londonöverenskommelsen var mer förmånligt för muslimerna (faktum är att dåvarande språkrör för det muslimska SDA representant berömde Lissabonöverenskommelsen och påpekade att mer än 80 % av delrepublikens muslimer skulle hamna i den muslimska federala enheten) än det senare Dayton avtalet som de fick med USA:s ”hjälp”. De som lockade in muslimerna i ett krig som de inte kunde vinna vill utge sig vara dess beskyddare. Tyvärr har en stor del av bosnienmuslimerna svalt propagandan (jag har förståelse för detta men hoppas att folket en gång kommer att inse vad som har hänt) och nu har vi en situation där folk som igår gifte sig med varandra och var vänner, klass- och arbetskamrater är på två olika sidor av en klyfta som bara blir djupare och djupare.
Låt mig alltså påminna om att det någorlunda legitima Bosnien-Hercegovina uppkom först i och med Daytonavtalet, eftersom det landets existens då accepterades av samtliga folkgruppers representanter, under de förutsättningar som framgår av avtalet dvs. långtgående decentralisering. En del personer som innehaft posten Internationella samfundets höge representant har självmant, och i strid med ovannämnda internationella överenskommelsen centraliserat den politiska strukturen i konstruktionen Bosnien-Hercegovina. Vidare ansträngningar i samma riktning kommer oundvikligen att leda till landets upplösning. Dess existens i nuläget hänger mycket på att man gör upp inom den bosniakisk-kroatiska federationen om maktfördelningen. Kroaterna som konstituerande nation i f.d. Jugoslavien fick hela republiken Kroatien (tack vare fördrivningen av serber från konstitutionen och fysiska fördrivningen av alla serber från Kroatien) men kroaterna i Bosnien-Hercegovina i nuläget är en minoritet i den bosnjakdominerade bosnjakisk-kroatiska federationen. Vidare är det viktigt att man rationaliserar den statliga apparaten inom den federala enheten, då den har 13 regeringar och ca 120 ministrar med tillhörande rådgivare, sekreterare osv. Republika Srpska är på det sättet mycket kostnadseffektivt. Det har också en multietnisk politisk representation. De internationella krafter som försöker tvångscentralisera landet gör det inte för medborgarnas skull utan av sina egna geopolitiska skäl.
När det gäller FP så är det intressant att du som muslim stödjer ett i grunden antimuslimskt parti. Både utrikespolitiskt (gentemot muslimska områden i världen, särskilt i Mellanöstern) och inrikespolitiskt (gentemot muslimer i ghetton som krafter bakom FP tidigare medverkat till att skapa genom en socialt ohållbar invandringspolitik) är Folkpartiet ett utpräglat antimuslimskt parti. Och medan alla pratar om Sverigedemokraterna, vars roll är att avleda uppmärksamheten och kanalisera en del av den svenska opinionen i Ghetton, så för krafter bakom FP ett regelrätt psykologiskt krig gentemot muslimerna i Sverige (bl.a. genom ”konstnärer” som Lars Vilks).