TT rapporterar att Tyskland nu pressar Serbien att erkänna Kosovos självständighet som enligt landets utrikesminister Guido Westerwelle är ”ett faktum”. En tung företrädare för EU beter sig därmed som om FN-stadgans system för kollektiv säkerhet inte längre existerade. En överväldigande majoritet av världens stater dvs. FN-medlemmar, betraktar nämligen Kosovo som en del av Serbien. I dessa länder bor det dessutom en överväldigande majoritet av jordens invåndare (Kina, Indien, Brasilien, Ryssland… stavas också BRIK) och två av dessa länder innehar vetorätt i FN:s säkerhetsråd. Det finns tydliga regler för när en (del-)stat kan antas till världsorganistionen och för tillfället är Kosovo inte ens i närheten av att bli antaget (förutom två vetoröster i säkerhetsrådet så har endast 70 av 192 medlemsstater erkänt Kosovo) och förrän ett land blivit antaget till FN kan man knappast tala om att dess ”självständighet som ett faktum”. Om man nu inte råkar anse sig kunna skapa fakta på marken utan att bry sig om rätten, vilket Westerwelle tydligen gör. Att försöka åberopa internationella domstolens rådgivande yttrande för att legitimiera kränkningen av FN-systemets grundläggande normer är vilseledande då domstolens majoritet (i en tydlig skenmanöver) överhuvudtaget inte yttrade sig om själva utbrytningen som sådan eller om frågan huruvida Kosovo uppnått statlighet i och med sin självständighetsförklaring utan endast om frågan huruvida själva självständighetsförklaringsakten var i strid med internationell rätt.
Tyskland, det tongivande landet i EU, bär enligt många diplomater och fredsmäklare ett tungt ansvar för Jugoslaviens blodiga upplösning pga. sin aggressiva utrikespolitik som 1991 fick andra länder inom dåvarande EG att erkänna Sloveniens och Kroatiens unilateralt (dvs. utan nödvändig överenskommelse med berörda parter) utropade självständighet från Jugoslavien. Detta folkrättsbrott ledde till att kroatiska separatister gjorde en hyllningslåt till Tyskland: Danke Deutschland.
Detta folkrättsbrott (mot reglverket om erkännande av nya stater, mot Slutakten från Helsingfors och sist men inte minst mot FN-stadgan) ledde också, vilket var mycket förutsägbart, till att helvetet brakade loss i Bosnien (även om dåvarande amerikanske belgradambassadören Warren Zimmerman, i sanningens namn bär en stor portion av medansvar). Men pga. av att USA, som först tolererade det återförenade Tysklands nygamla utrikespolitiska ambitioner, och som så småningom anslöt sig till Tysklands och Vatikanens antijugoslaviska politik, dominerade då hela världsordningen hade detta folkrättsbrott endast regionala konsekvenser.
Medan vi funderar på huruvida Westerwelles utspel kommer att leda till att kosovoalbanska separatister gör en uppföljare av Danke Deutschland-låten, så bör vi kanske också fundera på konsekvenser för världsordingen som denna ytterligare erosion av dess grundläggande normer kan ha i en miljö av förändrade maktballanser (i förhållande till situationen på 1990-talet). Vad händer i morgon, i ett läge där det inte längre existerar några självklara folkrättsliga regler och – framför allt – där det inte längre finns någon självklar hegemon dvs. ”världspolis” som kan tvinga fram sina egna ”lagar”? Kommer vi återigen att lära av historien att vi inte lärt något av historien?
Läs mer om Westerwelles besök till Balkan:
