På årets 55:e bokmässa i Belgrad som pågick 25-31 oktober var Sverige temaland. Under rubriken GLASOVI ŠVEDSKE, Röster från Sverige, presenterades ett stort antal svenska författare. Mer om detta kan ni läsa här>>.
En annan stor händelse på bokmässan var lanseringen av Emir Kusturica självbiografiska roman. Med anledning av detta publicerade tidningen Politika på söndagen en intervju med den världsberömde regissören som kom att handla om döden, Dostojevskij, Kusturicas förhållande till politiken, om hans möten med Alija Izetbegović och Slobodan Milošević, om vänskap med Vuk Jeremić…
- - -
Intervju med Emir Kusturica om hans självbiografiska roman Smrt je neprovjerena glasina (”Döden är ett obekräftat rykte”), om familjens roll, om Matija Becokovićs och Vuk Jeremićs roll i hans liv och om hans roll som farfar.
Lanseringen av den skönlitterära förstlingen, den självbiografiska romanen Smrt je neprovjerena glasina (”Döden är ett obekräftat rykte”), var en händelse par excellence, och dess upphovshavare Emir Kusturica var stjärna på årets 55:e Belgradbokmässa.
Kusturica säger att ”boken säljs som choklad”, han är nöjd med reaktionerna och med personliga möten med läsarna, som i två omgångar, tålmodigt stöd i kö för att få hans namnteckning och dedikation.
Emir Kusturica och Vuk Jeremić, Foto: Hello!
Mellan två besök till bokmässan, sörjer han på Mećavnik, som en riktig husbonde, att det finns tillräckligt med ved och kol inför den aviserade bitande vintern. Telefoner ringer, förberedelser pågår inför inspelningen av filmen Sasvim opušteno (”Fullständigt avslappnat”) och förberedelser för belgradpremiären av punkoperan Zigenarnas tid, som för två år sedan hetsade upp allmänheten i Paris, för morgondagens resa till Europeiska filmens panorama i Athen. I förbigående hittar man tid för vanliga gransamtal med folk från Mokra Gora, och även för samtal med ”Politika” som började först när husbonden joggat av den femte kilometern av sin vanliga morgonrunda. Man skulle kunna säga – en vanlig arbetsdag i den hyperaktive Emir Kusturicas liv…
Berömd regisör, musiker, gitarrist, bandledare, skådespelare, direktör för en originell festival och nationalpark, pilot och nu också författare!
- Vet ni vad, ni har glömt en av huvudkarakteristika i mitt liv, och det är arkitektur. För fyra år sedan i Belgien, vann jag huvudpriset för arkitektur. Ha ha!
Nu när ni vetenskapligt bevisat för oss att ni har talang för författande, är det helt oklart varför ni inte skriver själv manus för era filmer
- För att jag har mycket svårt att sitta på ett ställe. Hade jag som Gagarin drällt i rymden så hade jag kanske skrivit alla möjliga slags saker.
Har ni överhuvudtaget tänkt på at många efter att ha läst er bok kommer att dra slutsatsen – se, bakom denne rufsige ”tiger” som ständigt morrar, döljer sig egentligen en emotionell och mjuk ”kattunge”?
- Jag är rädd för att ni har fullständigt rätt och att jag själv överraskats av den här boken. Det som ni nämnde nyss tror jag är grunden för essentiell kommunikation med världen. Det som syns i första plan är aldrig det som är, och syftet med min konst var att uttrycka den mest förfinade och känsligaste delen av mig.Den här boken har hittills starkast ritat ut just den egenskapen – ömheten. Den har gömts framgångsrikt i livet, eftersom kommunikation i omgivningen som jag lever i så krävt. Men den lyckliga omständigheten är att det funnits film- och nu även denna författarkonstnärskap, där ömheten blivit utryckt till fullo.
Er bok påminner på ett mycket vackert sätt även om att familjen fortfarande bör vara samhällets grundläggande cell.
- Det stämmer. Jag påminner ofta om det faktum som man bör känna till – konstens centrala mytscen är familjen. Den avskilda, förfrämligade människan är egentligen ett postmodernt påhitt. Hennes djupa, sökande natur, natur som förenare tiden, finns i familjen. Den är, t o m när man inte har familj, en stark spegel av ens liv.
Ni har tillägnat boken också till lille Janko. Jag glömmer hela tiden att ni också är farfar. Men hurdan? Enligt principen ”farfarn tog sin sonson, och satte honom på knät” (vers från en känd serbisk dikt, övers. anm.) eller farfar på affärsresa?
- Farfar på affärsresa. Men farfars tankar och hans praktiska verksamhet är förenade och där finns en kommunikation. Inte så frekvent, men i takt med att min sonson mognar, tror jag att den kommer att vara allt oftare och att det allt mindre kommer att vara detta – farfar på affärsresa.
I en av bokens kapitel finns också en av de vackraste kärlekshistorier som jag läst på sistone, den om hur ni blev förtjust i Maja och hur ni älskar henne. Där ser ni att också ni kan tala högt om kärlek men vi har inte fått se att ni skapar en ren kärleksfilm?
- Jag lever i illusionen om att mina filmer, från den första till den sista, är kärleksfilmer. Men, jag vet vad ni säger till mig, eftersom det är känt att ni har benegenhet till intimistiska filmer. Mitt problem med dessa filmer är jag alltid behöver, för att jag ska vara nöjd med scenen, en massa fyrverkerier. Idén om episoder från kärleksfilm kommer att öppnas i nästa bok som jag skriver. Den kommer att behandla tre samtida gestalter som är belastade med Dostojevskij, som till slut hamnar i ett rehabiliteringscenter, eftersom bundenhet till Dostojevski, i moraliskt och estetiskt hänseende, oundvikligen för en människ till rehabilitationsanstalt. I alla de tre berättelserna finns denna intimistiska kärleksanteckning som skulle kunna vara det som ni talar om.
Efter läsningen har jag äntligen förstått varifrån er instinkt att hela tiden ”snärja in sig” i politiken. Genetiken är ett under?
- Genetiken är ett under, men ditt livs utgångspunkt är inte genetik utan din interaktion. Åtta kromosomer från din mor och din far korsas i dig och vad som kommer att bli i livet är verkligen den enda originella lösningen.
Men er far var medveten om sin position av ”en liten människa blickande mot stora historiska händelser” och ni har där någon ständig önskan att, som man säger – hoppa in också på ställen en konstnär inte här till?
- Men även Bertolucci sysslade med politik, ungefär lika mycket som jag. Från metaforns position, i den andra fasen av sitt skapande, gick han till Godar och försökte med korsande av politiska och sociala idéer med Freud tolka området som han levde i. I den bemärkelsen är också jag en som har benägenhet för politiken, men vi kan inte alls tala om mitt sysslande med politik eftersom jag aldrig sysslat med den på det sättet. Jag är bara ett vittne som försöker med vittnesmål och i enlighet med sin moral och syn på historia korrigera rådande politiska idéer som, för det mesta, är en stor bedrägeri.
Det finns i boken både Alija och Slobo, men inte på det sätt som vissa, kanske, skulle önska?
- En konstnär är det okränkbara vittnet, någon vars vittnesmål, om det inte i propagandistiskt syfte, är mycket dyrbart. Att andligt rekonstruera Sarajevo inifrån är omöjligt utan mitt inflytande fram till 1988 som jag levde där till, och nyfikenheten och behovet av att aktivt vittna har medfört att jag också hamnar i konflikter för min åsikts autenticitet. Jag har försökt allting, och mitt möte med Alija (Izetbegovic) och med (Slobodan) Milošević var till en början uteslutande för att jag ville vara ett slags stötdämpare i den kommunikationen. Detta har givetvis inte lyckats, eftersom detta hos oss aldrig beror bara på oss, det beror på högre makter som kommit hit under mer än två hundra år. Kanske ännu längre. Mötet med både den ene och den andre var en helt personlig sak och mitt personliga försök att göra vad jag kan. Det som jag inte kunde, kunde inte heller de som var mycket mycket starkare än mig.
Är Matija Bećković en faderlig figur, som ni, kanske, saknat i ett ögonblick eller är han en andlig fader, kanske en storebror?
- Han är min storebror . Matija Bećković är den ende som inte studerat i Prag och lyckats med sin kvickhet och ironi att försvara sig själv från undergång och från denna svåra historia som både hans folk och hans familj gått igenom. Han är, helt enkelt, en biblisk personlighet. Han är Johannes Chrysostomos och desto mer är hans fenomen, liksom alla fenomen här, inte verifierad i den omfattningen som han förtjänar.
Och hur ska jag tolka Vuk Jeremićs plats i ert liv? En kultiverad, utbildad son? Lillebror?
- Han är en härlig människa! När någon är en härlig människa kan jag ha kommunikation med henne, hon kan vara demokrat, kan vara odemokrat och kommunist och vad som helst. Här är det ovanligt att folk träffas för att folk gillar varandra. Eftersom politiken är en borste som vart tredje år sopar här, och då är det ovanligt att en man som påstås ha konservativa idéer, vilket jag påstås vara, vilket inte är sant, men det spelar ingen roll, träffar någon som inte är konservativ. Vuk är en skön människa och detta är helt tillräckligt.
Varför har ni ändrat titeln från Gdje sam ja u toj priči? (”Var är jag i denna berättelse?”) till Smrt je neprovjerena glasina (”Döden är ett obekräftat rykte”)? Har ni rädsla för döden, obehag av att åldras?
- Jag har ändrat titeln eftersom jag, när jag arbetade med boken, till slut fick en seriös sluten struktur. En krönika som till form kanske är mest inspirerad av Bertoluccis 1900 i vilken ungefär 45 år av livet omfattas. För att behålla själen i stora projekt var det nödvändigt att till slut dra stora slutsatser. Såsom idén att så många människor dött och att döden överdriver, att den gör mig, på denna allmänna plan, i det allmänna mönstret, så pass mycket ensam, att jag inte har något annat val än att tro att detta är ett simpelt skvaller som man inte bör tro på.
Man läser er bok som om man såg en film. Den är dynamisk, ert språk är illustrativt. Det här är också ett bra material för en serie på sjutton episoder. Om det skulle inträffa att er bok filmatiseras, vem skulle spela Emir Kusturica?
- Vem skulle kunna spela mig? Jag har verkligen inte funderat på det. Kanske den svensken [sic!](*) som i Antalya fick stryk eftersom de tyckte han var lik mig! Han får skylla sig själv för att han inte liknade Clinton, då hade han i stället för stryk fått en staty, eller Obama, då hade han fått Nobelpris, vilket förresten även jag strävar efter. Och jag tror att Matija, på lanseringen av min bok, överdrev det där med Llosas när han sade: ”Llosas tog det ifrån honom framför näsan”. Det är inte fel på de från kommittén som delar ut det här priset. Trots allt skrev Llosa sin bok redan förra året och jag först i år. Ha!
Är det möjligt att framföra operan Zigenarnas tid i Sava center, att den blir så starkt och autentiskt som det var i Opéra de Paris Bastille?
- Vid sidan av alla konstnärliga inspirationer är tekniska förutsättningar avgörande. För att kunna höra ordentligt hur folk sjunger och spelar, kommer specialister från Paris för att för stora pengar ordna ljudet i Sava Center så att det blir en kraft som dels pga. musikens kvalitet dels pga. framförandets kvalitet inte kommer att tillåta någon att blinka under denna timme och 40 minuter. Å andra sidan kommer alla tekniska parametrar som respekterades i Paris att vara det även här, och energin som dessa galningar förfogar över, för att börja med Nele Karajlić, kommer säkerligen att göra detta djärvaste drag i mitt liv till detsamma som det var i Paris. Och det är en spektakulär, karnevalisk handstil som väcker från de döda.
Dubravka Lakić
(*) Serbiska medier rapporterade nyligen att en ”svensk” skådespelare blivit misshandlad i Antalya i Turkiet efter att ha förväxlats med Kusturica. Det rörde sig i själva verket om den schweiziske skådespelaren Michael Neuenschwander.
5 november 2010 | 22:44
Vi vet ju vad han tyckte om Alija och muslimer överhuvudtaget så vad var meningen att återigen nämna sina åsikter angående det? Det är ju det han har ältat sen kriget för fan, och hans eviga gnällande om Sarajevo och hur han hela tiden var under dödshot i staden.
Han har fastnat i en och samma tidsperiod, kom med något nytt säger jag… Att skriva en bok innehållande sina politiska åsikter är inte ett dugg intressant eller någon ny nyhet för allmänbildade människor på Balkan, för som sagt det är det enda han pratar om sedan kriget…
Gääääsp
6 november 2010 | 19:13
Jag håller inte med om att Kusturica är Sarajevo-fixerad. Det är uppenbart att endast en del av boken handlar om detta. Och boken är av allt att döma en bästsäljare, så att påstå att boken är ointressant är att ta i…
Sedan finns det en sorts människor som gärna vill förtränga sitt levnadshistoria (och sitt urspung), och Kusturica har i många avseenden visat att han definitivt inte tillhör dessa. I det avseendet påminner han om den store författaren Mesa Selimovic eller storvesiren Mehmed Pasha Sokolovic (på svenska wikipedia bokförs han som ”Sokollu Mehmed Pasha”).
Mot bakgrund av detta är det inte så konstigt att det finns människor som passionerat hatar Kusturica.