Redan Sokrates ansåg att man kunde uppnå sann kunskap om verkligheten endast genom att ställa frågor och följdfrågor. Denna urgamla metod för kunskapsförlossning kom att återupptäckas under 1900-talet och har använts extensivt inom psykoanalysen och andra former av samtalsterapi. Under tiden har den här metoden, eller rättare sagt konsten vidareutvecklats av utrikeskorrespondenter och demokratiaktivister, inte minst av de vars uppgift har varit att – på ett eller annat sätt – bevaka skeenden på det bergiga och mångtydiga Balkanområdet. I Uppsalaskolans sanna anda (att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större) har man nämligen utvecklat konsten att ställa ögonblicks- och situationsanpassade, ja, ni gissar – rätt sorts frågor. Detta är ju nödvändigt i vårt informationssamhälle för att vanliga oinsatta människors medvetanden inte ska belastas med onödigt många stimuli som bara skulle försvåra deras nutidsorientering och till syvende och sist – överlevnad.
Det senaste tydliga exempel på landvinningar inom den grenen av Balkanrelaterad epistemologi finner vi hos de som med anledning av sjuårsdagen av mordet på Zoran Đinđić vidarebefordrar en viss bild av honom.
Som bekant mördades Serbiens dåvarande premiärminister Zoran Đinđić den 12 mars 2003 utanför regeringsbyggnaden i Belgrad. Flera personer blev senare dömda för mordet på den serbiske politikern bl.a. exekutorn Zvezdan Jovanović och ”hjärnan” bakom gärningen Milorad Ulemek Legija, alltså personer med kopplingar till den undre världen och krigsförbrytelser i f.d. Jugoslavien.
När man känner till att Đinđić 1999, under Natos pågående olagliga bombningar uppmanade de Humanitära Upplysarna att ”bomba på” hans land och att han senare tog på sig ansvaret att utlämna Serbiens och FR Jugoslaviens tidigare president Slobodan Milošević till Haagtribunalen enligt brådskande förfarande och i strid mot landets författning (Livet kunde ju inte vänta på en ny extraditionslag) är det klart vad som inträffade för sju år sedan: Đinđić blev offer för sin kamp mot de mörka krafterna från det förflutna. Serberna valde, trogna sin vana, nationalistiska mörkriket framför framsteg och modernisering. Eller hur?
Därför kan man tycka att det var helt logiskt när Đinđić, efter sin plötsliga död, förvandlades till ett slags helgon för en liten grupp människor i Serbien som anser sig följa hans ”vision”. De odlar bilden av Visionären Đinđić, som ingenting hellre velat än att med maximal hastighet följa den rätta euroatlantiska vägen dvs. genomföra instruktioner, uppfatta vinkar från De Upplystas sändebud i form av diplomater, demokratiaktivister, oberoende medier (*) och icke-statliga organisationer i Serbien. Enligt denna bild skulle Đinđić idag utan minsta tvekan antagit resolution om ”folkmordet” i Srebrenica (där samma krafter som utövar påtryckningar mot serbiska politiker att anta den resolutionen distanserar sig i andra – mycket solklara fall – från ”politiseringen av historia”), Visionären skulle vidare accepterat ”verkligheten” och – om inte uttryckligen erkänt den ”oberoende Republiken Kosovo” – inte haft någonting alls mot att skaka hand med frihetskämpar som Hashim Thaci och Ramush Haradinaj, han skulle ju varit en drivande kraft att skapa en kvasistat av provinsen Vojvodina, och en autonom provins av de muslimdominerade kommunerna i Sandzak-området (i så fall hade ju inte Belgradambassadörer från del länder med USA i spetsen behövt skapa gruppen ”Sandžaks vänner”), han skulle, för att bevisa att han var mer progressiv än Milošević som endast offrat Krajinaserberna, sett till att avskaffa Republika Srpska i det bosnien-hercegovinska svanmärkta statsbygget och, sist men inte minst, skulle han genomfört reformer som skulle gynnat lite mer utländska kapitalintressen, (inte på bekostnad av ”staten Serbien”, stater är ju som bekant överspelade begrepp, åtminstone på Balkan och liknande platser )– och lite mindre de inhemska nyrika krigs- och transitionsprofitörerna. Behöver jag påpeka att han skulle ha avsatt minst 10 % av budgeten till de ickestatliga demokrativäktarna som odlar den här bilden av honom så att exempelvis svenska skattebetalare slapp betala för deras mycket viktiga arbete?
För att – så att säga e contrario – bevisa att denna bild av Zoran Đinđić är en sann tillämpning av Sokrates reformerade konst låt oss då ställa ett par irrelevanta frågor:
-Vem sade 1991 att ”konflikten i Jugoslavien endast kan lösas med etnisk avgränsning mellan det serbiska och kroatiska folket”? (Kroaterna ville som bekant lämna Jugoslavien, fast med områden som beboddes av serber.)
-Vem grillade oxe i Pale tillsammans med Radovan Karadžić 1994 efter att Slobodan Milošević infört sanktioner mot bosnienserberna? Vilken politiker i Serbien hade överhuvudtaget tätaste kontakter med Karadžićs Serbiska Demokratiska Parti (SDS)?
-Vem hade de facto paramilitära styrkor i Bosnien-Hercegovina – Gardet Pantrarna – under ledning av Ljubiša Savić Mauzer, senare viceledare för Demokratiska Partiet och ledare för Demokratiska Partiet i Republika Srpska? (Pantrarna låter nästan som ett dansband typ Vikingarna men det rörde sig alltså om en paramilitär styrka som, enligt vittnesmål inför den heliga Haagtribunalen, bl.a. plundrade tillsammans med Željko Ražnatović Arkan den till Republika Srpska lojala muslimska befolkningen i byn Janja, nära staden Bijeljina.)
-Vem hade täta kontakter med Milorad Ulemek Legija (ja, samma person som senare blev dömd för mordet på Đinđić) i samband med maktskiftet (som vissa fräckt kallar statskupp) i oktober 2000?
[…]
-Vem klagade allt mer högljut i västliga medier över den uteblivna hjälpen från väst som De Upplysta lovat till det nya ledarskapet i utbyte mot en brådskande och olaglig utlämning av Slobodan Milošević till Haag?
-Vem hade allt tätare kontakter med författaren och ”landsfadern” Dobrica Ćosić – avskydd av den ovanbeskrivna gruppen människor som kallar sig ”det andra Serbien” – mot slutet av sitt liv?
-Vem skrev ett brev till FN:s särkerhetsråd i februari 2003 (bara någon vecka innan han blev mördad) och protesterade mot att resolution 1244 inte respekterades och att man höll på att skapa en oberoende albansk stat på serbiskt territorium?
-Vem klagade på de internationella aktörernas intensiva inblandning i Serbiens inrikespolitik bara någon vecka innan han blev mördad?
Låt oss avsluta denna frågelista med den mest irrelevanta frågan:
-Hur var det möjligt att Đinđić, även om han var impopulär i den undre världen efter att ha bestämt sig att påbörja en ”städning”och även om han inte direkt älskades ens av moderata nationalistiska kretsar, blev mördad på en plats som hade flest utländska (västliga) agenter per capita och kvadratmilimeter med uppgift att skydda egna spelare ?
Sådana frågor är, som sagt, irrelevanta och leder ingenvart. De avleder bara den vanliga människan från den tydliga bilden av Visionären som – innerst inne och till varje pris – ville följa den sanna vägen till det euroatlantiska paradiset. Låt mig vara tydlig, jag insinuerar inte att det är farligt att ifrågasätta den bilden. Den som gör det kommer absolut inte att möta Sokrates öde och dricka upp giftbägaren. Det enda som kan hända är att man eventuellt tvingas avstå dricka upp exotiska drycker och aldrig mer bli bjuden på krempita, šampita, och andra lokala läckerheter, gå på konserter och blogga om det.
Men det finns ju andra spännande sysselsättningar i livet. I stället för arbeta med demokratifrågor i Belgrad kan man exempelvis, i egenskap av något slags biträdande socialsekreterare eller jobbcoach på Skärholmens stadsdelsförvaltning, ägna sig åt att hitta arbete eller bostäder åt narkotikaberoende brukare. Eller kanske arbeta som banktjänsteman på någon av de många banker i Stockholm som insett marknadsvärdet hos invandrarrelaterade språkkunskaper (Hej, Jag är en kille/tjej med glimten i ögat som behärskar fem främmade språk: serbiska, kroatiska, bosniska, hercegovinska och montengrinska. Jag tycker mycket om främmande kulturer och exotiska maträtter. När jag var liten drömde jag om att jobba på en bank. Mina tre goda sidor är: osv.).
Ja, om man inte skulle vidarebefordra Peščaniks kravodlade bild av Zoran Đinđićs egentliga visioner och politiska intentioner skulle man kanske bli ersatt av någon av de stackars serber i Sverige som tröttnat på att svara på samma uttjatade frågor från hans eller hennes fantasilöse handläggare på Arbetsförmedlingen och upptäckt att han (ja det är ofta en han) förfogar över en hel del kreativa krafter som kan komma Demokratin till nytta. Eller av någon som tröttnat på att arbeta på Serbiens ambassad i Stockholm och på att försöka förbättra landets oförbätterliga anseende genom att länka till artiklar om festlivet i Belgrad i diverse tursittidskrifter. Eller varför inte av någon gammal svenskserbisk tv-patriot, med oförverkligade politiska ambitioner och skådespelar- och regissörtalanger som säkert kan komma till användning. Det finns också en hel del f.d. UNPROFOR-, IFOR-, SFOR- och KFOR-serbtolkar som hunnit spendera alla surt förvärvade slantar från sitt fredsbevarande arbete på Balkan. En sak är säker: alla dessa människor gillar lika mycket både krempita och šampita, öl och konserter, och är måna om romernas rättigheter. Det viktigaste är ju – med tanke på att de alla är tillräckligt intelligenta att välja (bort) frågor – att Demokratin skulle stärkas i alla fall, vilket också måste ha varit Sokrates egentliga intention.
Ja, som ni har förstått så handlade denna artikel om den store grekiske filosofen. Om den serbiske filosofen och politikern Zoran Đinđić – vid något annat tillfälle.
Gustav Pelagić
(*) Oberoende media – media (framför allt på Balkan) som är beroende av medel från Soros Foundation och/eller US Information Agency (Ur boken Liten ordlista för nusvenskar, Carsten Palmaer, Ordfront 2003)
13 mars 2010 | 17:09
Keep it simple! Att komma med mångfacetterade bilder, att fundera på djupet, att sträva efter sanningen hur obekväm och komplicerad den än kan vara leder bara till förfall för den som gör det. Inga ekonomiska vinster på det. Det bästa är att inte vara medveten, då kan man tro att svart är vitt och vitt är svart och att alla andra färger är konspiration. Och samtidigt som du tror detta är du övertygad om den egna förträffligheten och godheten. Välj själv!
13 mars 2010 | 17:36
Det rör sig om politisk motiverad nekrofili. På samma sätt som man missbrukar (blåser upp och ljuger om) det som hänt i Srebrenica för att legitimera Natos militära interventioner på Balkan (vars tydligaste resultat är den definitiva utraderingen av det serbiska folket i den tidigare jugoslaviska federala enheten Kroatien) så utnyttjar man Djindjics offer för att legitimera samma krafters strävan att fullständigt omdana det serbiska samhället och psyket så att det passar storkapitalet som Nato agerar torped åt.
13 mars 2010 | 22:17
Mytologin om Djidjic är så stark att många människor i Serbien tillskriver honom Lech Walesas berömda metafor (från början av 80-talet) med akvariet, fiskarna och fisksoppan. Å andra sidan skulle jag inte vara förvånad om någon tankenisse i Vatikanen tänkt ut detta åt Walesa.