Ekonomiprofessorn Danijel Cvjetićanin är regelbunden kolumnist i den tämligen maginella och regimkritiska Belgradbaserade tidningen Pečat. Cvjetićanin har under de senaste åren ihärdigt kritiserat de olika regeringarnas ekonomiska politik och i sin senaste kolumn reflekterar han kring vissa fenomen ur den euroatlantiska vokabulären.

Nu har det blivit klart att anslutningen till EU är inte så nära som våra utländska vänner och inhemska euroatlantiska aktivister från den statliga och icke-statliga sektorn hävdade. Därför måste våra nyligen blåsta ledare tänka ut, inför nästa val, någon ännu mer idiotisk men tillräckligt lockande historia för väljare. För närvarande har de ägnat sig åt Natoidén och åt restaureringen av det osmanska imperiet, men jag är rädd för vad som kommer att hända när också det modet stormat förbi?

PÅ SKATTEBETALARNAS BEKOSTNAD

Det är på tiden att vi tar upp det värdesystem som vi bör (så snart som imorgon) dela med våra euroatlantiska vänner, för att inte säga ”herrar” – eftersom ordet ”vän” liksom många andra ord i den euroatlantiska vokabulären har två helt motsatta betydelser. Det går inte att dölja att inhemska euroatlantiska aktivister (självmant eller efter uppmaning?) ihärdigt anstränger sig att svärta ned till yttersta möjliga gränser bilden av det serbiska folket i världen, men även hemma: ”Vilken sk.t vi är” bör enligt dem bli inte bara det Andra Serbiens slagord, utan också en vanlig hälsningsfras och igenkänningstecken bland serber både i hemlandet och runt om i världen. Andra Serbiens nyckelord: ”gyttja”, ”dy” och ”slam” bidrar väldigt mycket till kampen mot ”spridning av hopplösheten i Serbien”.

Tvärtemot den allmänna uppfattningen så får de många euroatlantiska aktivisterna sitt apanage ur skattebetalarnas fickor och inte från sina utländska mentorer (som gett dem den privilegierade ställningen), vilket stämmer överens med den viktiga kostnadsminimeringsprincipen. Lydregimer finansieras alltid med skattebetalarnas medel, och om dessa medel är otillräckliga möjliggör deras mentorer (och jordklotets herrar) tilläggsinkomster från internationell smuggling av cigaretter, droger, vapen, människor (och deras organ) och dylikt.

VÅLD OCH TERROR

Rätt förhållningssätt till våld (och terror) är en grundläggande euroatlantisk värdering som man måste acceptera, eftersom den också djupast berör frågan om mänskliga rättigheter. Ni kanske inte förstår vad som är skillnaden mellan stening av kvinnor i Saudiarabien och Iran? Skillnaden består i det faktum att oljekällor från dessa två länder inte är på samma sätt kontrollerade av västkapitalet. Därför är steningen i Iran ett brott (som Iran kommer att bli bombat med kärnvapen för) medan steningen i Saudiarabien är en bisarr manifestering av traditioner, som, med tiden, kommer att försvinna.

På samma sätt måste det blir klart för er varför massförföljelser och dödande av serber i Bosnien-Hercegovina har inga likheter med dödandet av bosnienmuslimer. Om ni har förstått att varje mord (åtminstone delvis) är rättfärdigt, under förutsättningen att den som är dödad är serb eller serbiska, då är ni redo att dela euroatlantiska värderingar med sina vänner från väst.

Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är att ni förstår att man inte bör motsätta sig en större makt och att den starkes rätt har företräde. Om ni delar denna euroatlantiska värdering, kommer ni lätt att härleda övriga från den. Och kanske kommer också ni att ansluta er till de inhemska euroatlantiska aktivister som ”modigt” spottar i ansiktet på sitt eget folk med diskret stöd från vännerna med tomahawkmissilen som sticker ut bakom ryggen på dem.

FRAMGÅNG ÄR ETT MÅSTE

Har ni lagt märke till att framgång som ett måste är en av grundläggande euroatlantiska värderingar? Den nyligen avslutade fotbolls-VM visade detta tydligast. Jag undrar om även Spaniens fotbollsspelare, om de hade varit tekniskt underlägsna (så som Hollands spelare var), skulle ha störtat med dobbarna mot de holländska spelarnas bröstkorgar och hjärtmuskler? I dessa kamphopp såg man att segern, även i ett spel, måste uppnås till varje pris. Och ni menar att det handlade om mer än bara spel?

Men framgången tolkas inte på samma sätt för varje land (och ekonomi). För vissa anser man att det är framgång att köpa företag eller andra resurser i utlandet, medan andra får beröm när de säljer sina resurser. I den euroatlantiska optiken skulle Rysslands största möjliga ekonomiska framgång vara att ställa naturresurserna i Sibirien under världens ekonomiska elits kontroll, som bäst vet hur dessa ska utnyttjas till den fria världens nytta. Och Kinas (eller Indiens) största framgång skulle vara att hejda sin snabba industriella tillväxt och export, eftersom människans fortbestånd på jorden är ohållbar med så snabb industritillväxt. Mycket talar för att Kina och Ryssland inte delar sådana euroatlantiska värderingar. Gissa varför.

Det måste väl finnas något jävla knep i uttrycket ”vi delar samma värderingar”! Det kanske måste gå en viss tid innan vi har vant oss vid att samma ”värdering” för de ena betyder ett och för de andra någonting helt annat (och det motsatta). Men det viktigaste är att alla vet sin plats mycket väl. Indelning i herrar och förtryckta ska avspeglas på vartenda minsta lilla utrymme och i varje ögonblick. Delar ni denna värdering? Utmärkt! Låt oss då gå in i EU (och Nato) – som en bananrepublik, eftersom en sådan position givetvis är avsedd för oss.

Relaterade artiklar

• 17 februari 2010 -- (O)ärliga makthavare saknar alternativ