”Censurera och sprida Haagtribunalens dogmer är en av våra viktigaste trossatser”, säger Ärkehaaguiten Maciej Palme.

Haagism, som utövats och spridits i Sverige i nästan två decennier, har nu äntligen fått ett formellt godkännande och blivit erkänd som religion i Sverige efter beslut i kammarkollegiet. Det Missionerande Haagistsamfundet har kopplingar till Bonnierhuset och postadressen är c/o Soros Jugend, Humanitära bombningars allé 11 C.

- Men vi har egentligen inga andra kopplingar till Bonnierhuset än att vi har många överlappande medarbetare, förklarar Christian Zaremba, samfundets andre man och påpekar att man numera har väldigt många pilgrimer hos Schibsted och inte minst i det som fortfarande kallas ”vänstern” där det tidigare fanns en del inbitna haagoskeptiker som tvivlat på dogmerna.

- Dessa, haagofober och antihaagister, förnekare av vår religionsfrihet är numera antingen uppsagda eller nedtystade, konstaterar en from och förnöjsam fader Jasägko Folkpartijevic.

”Du skall inte tro på dina ögon, du skall inte tro på dina öron och du ska absolut inte tro på dina egna tankar och slutsatser – du ska tro på Tribunalen” lyder ett av samfundets viktigaste budord, enligt religionshistorikern och Sveriges främste haagomanilog Jesus Agrell.

Haaguiternas bön – ”Inkvisitor vår”

Inkvisitor vår, som är i Haag!

Helgat varde ditt namn.

Tillkomme din världsliga makt

Ske din vilja

Så som i luften ock på marken,

så ock i massmedia.

Vårt värdsliga straff giv oss idag.

Och förlåt oss våra irrläror,

såsom ock ni förlåta dem som ni bombat humanitärt.

Och inled oss icke i haagofobi,

utan fräls oss ifrån tänkandet.

Ty flygförbudzonen är din och bomberna och oljekällorna

I all evighet.

Sieg Haag!

Roliga men träffande analys som sätter Novak Djokovic i ett större perspektiv.

Ett inslag om hur vissa så kallade icke-statliga organisationer deltar i förberedelser och rättfärdigande av krig.

I dagarna blir det ett år sedan den så kallade arabiska våren inleddes. Under tiden har makthavare i Tunisien, Egypten och Libyen avsatts på olika sätt. Oroligheter pågår i några länder på den arabiska halvön och i de länder där ”våren” redan inträtt har den nya makten inte konsoliderats.

Åsiker om vad som egentligen hänt är starkt polariserade. För en del allmänheten i världen, i synnerhet i väst, rör det sig om en världshistoriens mest lysande händelser, om ett slags arabisk perestrojka och fall av en arabisk Berlinmur som kommer att bära med sig demokrati, sekularisering, universella mänskliga rättigheter och liberala institutioner till dessa auktoritära länder.

Andra skakar misstänksamt på huvudet och ser hur den nyupptäckta demokratiseringen möjliggör en starkare manifestering av islamism och krafter som kräver en återtraditionalisering av dessa samhällen. Till dessa hör också den israeliska regeringen som fortfarande är väldigt skeptisk gentemot de genomförda förändringarna. Det finns också en tredje grupp som i allt detta ser framför allt de största västländernas fingrar och intressen och deras storföretag som evigt är hungriga på olja och krigsprofit.

Det som förenar dem alla är känslan av att hela processen är långt ifrån över. Vissa gläds uppriktigt dess expansion och hoppas på en demokratisering av hela Mellanöstern medan andra är rädda för att allt detta kan leda till oöverblickbara följder. Processen verkar nu fastnat i Syrien.

Oroligheterna i detta viktiga arabland har pågått sedan mars förra året. Det började med protester i en liten stad och, efter att ett antal officerare och soldater deserterat, på liknande sätt som i Libyen dök det upp organiserade väpnade ”protestanter”. Oroligheter bröt ut i en rad städer där egentligen ett väpnat uppror startade.

Först och främst är detta en hel del spekulationer om relationen USA och den nya turkiska politiska eliten, men vad som händer runt Syrien har bekräftat att i de flesta fall, fortsätter Turkiet att agera som en lojal allierad till USA. Detta avser tydligen att dess politik på Balkan.

Ungefär som i Libyen skapade oppositionen en politisk kommitté (grunden för en övergångsregering) som befinner sig i exil, och sanktioner har införts mot Syrien. Återigen som i Libyen uppträder västländerna, vars logistiska, moraliska och all annan stöd till protesterna syns tydligt, i bakgrunden och överlåter ledningen av operationer och påtryckningar till sina allierade i regionen. Dessa är Arabförbundet, bestående av en rad stater med inte särskilt avundsvärd situation för mänskliga rättigheter, och Turkiet som är den viktigaste logistikbasen såväl för den syriska oppositionen som för alla sorters påtryckningar som riktas mot Syrien. Innan allt detta spekulerades mycket kring relationer mellan USA och den nya turkiska politiska eliten, men händelserna kring Syrien har bekräftat att Turkiet, i det allra flesta antalet fall, fortfarande uppträder som en trogen amerikansk allierad. Det här gäller av allt att döma också dess politik på Balkan.

Hittills har dock alla dessa ansträngningar inte gett några påtagliga och synliga resultat. Efter svårt verifierbara information som kommer från fältet använder president Assad alla medel för att kväsa upproret. Det hävdas att flera tusen oppositionella dödats sedan upprorets början. Regeringen och armén som de viktigaste interna faktorerna verkar ganska homogent och tryggt. Samtidigt som utan tvekan finns en dimension av konflikt mellan den shiitiska minoriteten som Assad tillhör den sunnitiska majoriteten verkar det som att rebellerna inte åtnjuter någon större legitimitet, även om västerländsk media försöker markant öka antalet offer och att visa hur folket stödjer protesterna.

En av de främsta anledningarna till att Assad fortfarande har så stark makt är intresset hos några av de stora aktörerna att i Syrien hejda ”förvårningen”. Där finns också det shiitiska Iran från vars perspektiv störtandet av regimen i Syrien verkar som ett viktigt steg i förberedelserna för en attack mot Teheran. I bakgrunden följs händelser med ett gediget intresse också av Kina som naturligtvis är intresserat av flödet av olja från Mellanöstern, men också av möjligheten att våren svämmar över till det landet. Därför är de berömda socialnätverken och Youtube förbjudna där.

Störst betydelse verkar ha det faktum att Ryssland är allvarligt inblandat i händelserna i Syrien. Till skillnad från Libyen, då det mycket likgiltigt tittade på hur väst störtar regimen, har Moskva visat i det här fallet, där dess strategiska intressen angripits, mycket beslutsamhet.

Icke att förglömma har Ryssland sin bas i hamnen Tartus i detta arabland, som nyligen besöktes av hangarfartyget Admiral Kuznetsov – vilket var ett mycket starkt symboliskt budskap. Sedan konflikten började besöktes Damaskus av några mycket höguppsatta ryska företrädare och officiella uttalanden i synnerhet från utrikesministern är väldigt bestämda och varnande. Häromdagen sa han uttryckligen att händelserna i Mellanöstern skulle kunna leda till ett nytt stort krig. Moskva har, med hjälp från Kina i bakgrunden, blockerat varje tanke på en säkerhetsrådsresolution som skulle möjliggöra västländernas ”humanitära” militära intervention.

Ryssland har naturligtvis ett ytterligare intresse kopplat till dess inre stabilitet. Som vi kan se försöker vissa globala aktörer omvandla den arabiska våren till en rysk vinter genom att förhindra att Putin återigen tar på sig presidentbefogenheter. I varje fall verkar det som att Syrien är första hållplatsen där de största globala aktörernas intressen kolliderar i en lågintensiv konflikt och att världspolitikens framtida riktning beror på upplösningen på detta drama.

Miša Đurković

Politika

Majoriteten av de medborgarna i Kroatien som i söndags deltog i folkomröstningen röstade för landets anslutning till EU. Även om den lokala politiska eliten nu firar är folkomröstningens trovärdighet och legitimitet väsentligen minskad pga. det låga valdeltagandet, vilket blottade en överraskande apati och likgiltighet. I folkomröstningen deltog nämligen bara cirka 44 procent av de registrerade väljarna, eller ungefär 1,9 miljoner, och för anslutning till EU röstade cirka 66 procent av de röstande. Emot var cirka 33 procent, vilket betyder att det var endast en tredjedel av väljarkåren som stödde det viktiga beslutet att ansluta sig till EU. En aktiv propaganda inför folkomröstningen bidrog inte till det förväntade valdeltagandet och folkomröstningen hade inte ens lyckats om man inte nyligen gjort ändringar i konstitutionen, varmed stadgades att det räcker med att en majoritet av de som röstat för att fatta beslut, snarare än majoriteten av det totala antalet inskrivna väljare.

Enligt analytiker vittnar denna attityd hos medborgarna i Kroatien om deras djupa resignation, om EU:s auktoritet i kris och om förlusten av förtroendet för de egna och europeiska institutionerna. I de första reaktionerna på medborgarnas beslut sade den nya kroatiska premiärministern Zoran Milanovic att Kroatien för första gången frivilligt ingår en allians. På grund av det oväntat låga valdeltagandet kan det dock tilläggas att Kroatien fattade beslut om sitt öde självständigt men viljelöst.

Kroatien kommer att gå med i EU den 1 juli 2013, då EU-festen för länge sedan är avslutad. Trots det magra resultatet innebär folkomröstningen en lättnad för ledande kroatiska politiker eftersom landet nu kommer att bli EU:s 28:e medlem varefter unionens dörrar stängs för utvidgning för en längre period. Trots krisen inom EU har EU-anhängarna presenterat anslutningen som den mest pragmatiska lösningen och som en möjlighet för den nedåtgående ekonomin, tyngd med en statsskuld på 67 miljarder dollar och en arbetslöshet på 17 %, att leva upp och få nya möjligheter. Å andra sidan har den antieuropeiska lobbyn i Kroatien förblivit stark, och motståndare till Kroatiens anslutning till EU kräver redan att en ny folkomröstning ska hållas efter en meningsfull debatt. Med hänvisning till ändringar av konstitutionen och regelverket anser de att den gångna folkomröstningen inte är legitim och meddelar att de kommer att ifrågasätta den med rättsliga medel.

Den väsentligen misslyckade folkomröstningen utgör en överraskning också för att Kroatien som ett oberoende land hade EU:s och Bryssels stöd, för vilka varken den etniska resningen av serber eller många olösta frågor kopplade till serbiska flyktingar och de kvarvarande serberna inte utgjort något hinder för att öppna och avlusta anslutningsförhandlingarna. Antagningen av Kroatien kommer därför att bli en bekräftelse på prioritering av geopolitiska intressen framför EU:s proklamerade principer, och själva folkomröstningen har återigen visat den nuvarande odemokratiska strukturen i EU, där medborgarnas vilja får allt mindre inflytande, och där önskade valresultat uppnås efter att hela processen är nästan avslutad.

Medborgarna i Kroatien bemötte resultatet av folkomröstningen utan någon eufori, med aviseringar om nya prishöjningar, nedskärningar inom den offentliga sektorn och skattehöjningar, och med rädsla för hur det ska gå för jordbruket och skeppsbyggnadsindustrin, områden som pga. Bryssels diktat måste reformeras. Under de kommande åren kommer kroaterna att se om deras EU-medlemskap innebär framsteg och efterlängtad från Balkan, samtidigt som medborgarna i Serbien som har långt till EU-medlemskapet, om det någonsin uppnår det, har under många år har framför sig exemplet med Kroatien och tillräckligt med tid att se om EU-medlemskapet för ett litet och ekonomiskt svagt land utgör frälsning eller undergång.

Mladen Đorđević

Nova srpska politička misao

USA:s utrikesminister utvärderar förvånansvärt avslappnat och öppet för- och nackdelar med USA:s skapande av precis samma terrorism som man nu säger sig bekämpa. Ett synnerligen intressant erkännande som illustrerar Imperiets modus operandi.

Tyskland har besegrats, bankerna har återigen vunnit, och bördan för euroområdets sanering kommer att bäras uteslutande av dess medborgare. Detta följer åtminstone av det senaste åtgärdspaketet mot den finansiella krisen, som rikskanslern Angela Merkel samordnat med president Sarkozy.

Tyskland har avstått från sitt krav att även den finansiella sektorn ska ta på sig en del av ansvaret för euroområdets kris och att den ska bära kostnader för dess tillfriskning. Mer precist kommer bankerna att överta bara en del kostnaderna för Greklands sanering, men de kommer inte att delta i de övriga krisdrabbade staternas sanering.

Genom Tysklands kapitulation har man avlägsnat det sista stora hindret för den finansiella oligarkins absoluta makt. Världen håller på att återvända till den punkt där den redan var innan den ekonomiska krisens utbrott. Även om den bär största ansvar för världens finansiella kris, även om den orsakat budgetkollaps i de flesta väststaterna och knuffat in världen i ett farligt ekonomiskt och politiskt kaos, har den finansiella sektorn, paradoxalt nog, stärkts av krisen.

Just de som så sent som igår vädjade om hjälp och som tvingade fram den av hemstaterna vänder sig nu mot sina räddare och predikar för dem om nyttan med ansvarsfull budgetpolitik. Den finansiella sektorns skuld har på så sätt försvunnit från radarn och alla har glömt hur och varför allting började.

Processen med att bryta ner Tysklands motstånd pågick i månader, och en häftig orkestrerad kampanj mot det är endast en integral del av rivningen av euroområdet. I en del av den internationella pressen utmålas Tyskland i mörkaste färger och en oinsatt läsare skulle kunna tro att Tyskland är det största hindret för lösandet av krisen och huvudansvarig för problem och uppoffringar som skuldsatta stater måste göra. Avledning av ilskan mot Tyskland är en viktig komponent i nämnda kampanj.

En del av medier skriver även att ett Fjärde rike håller på att skapas där Tyskland väl förbereder sig att skapa finansiella koncentrationsläger och att omringa Eurostaternas budget med taggtråd och under tyska vakters vakande öga.

Tyskland hjälpte till denna kampanj med sin klumpiga retorik, brist på takt och tallang för skapandet av allianser, med konfliktfulla och motsägelsefulla framträdanden av sin politiska, ekonomiska och mediala elit.

Sista slaget kom den 23 november 2011. Den dagen emitterade Tyskland, i en rutinmässig finansiell operation, obligationer med en löptid på tio år. Med hänsyn till dess ekonomiska styrka och rankning borde detta ha varit statsobligationer av bästa kvalitet man kan köpa idag. På den instabila och riskfulla finansiella marknaden borde man ha slagits om dem. I motsats till logik och finansiellt förnuft sålde man dock endast lite mer än 60 % av den planerade emissionen.

Den mäktiga och organiserade finansiella oligarkin har därmed visat att den kan hålla i schack även Tyskland, att den kan leka med dess ekonomiska öde på nästan samma sätt som den i månader gjort med svagare medlemmar i euroområdet. Tyskland verkar ha förstått budskapet. Ensamt och maktlöst förändrade det politiken och i bästa fall, smalnade fronten i kampen för bevarandet av euroområdet.

Den finansiella sektorn åtnjuter diskret men kraftigt stöd av Europeiska centralbanken (ECB). Den enda institution som är tillräckligt stark att motsätta sig de finansiella spekulanterna har gjort det viljelöst och halvhjärtat. Under förevändning av monetärt ansvar och ekonomisk dygd tycks ECB bry sig mer om sina finansiella kumpaners intressen än om Europas och dess medborgares intressen.

Kan hända att Europa i framtiden kommer att ångra ordentligt att man inte nationaliserade banksektorn år 2008, åtminstone tillfälligt, att man inte stängde det finansiella kasinot och på så sätt förhindrade förstörelse av euroområdet och den europeiska ekonomin i sin helhet.

Nebojša Katić, finansrådgivare från London

Novi Standard (2011-12-08)

Bara den som inte känner till situationen i svenska (och inte bara svenska) medier, i synnerhet när det gäller frågor som berör f.d. Jugoslavien, kan vara förvånad över att många journalistkollegor nu ger sig på Eva Hamilton (Vem minns Björn Eklund, tidigare redaktionschef på Ordfront, som fick sparken och blev avlivad som journalist bara pga. en enda intervju som handlade om Jugoslavienkonflikten?). Häromdagen så skämtade i Sveriges Radio (P1, Godmorgon, världen, här>>)  om att Hamilton och SVT fått mycket stöd av ”serbisk maffia” (”vem vet vad som händer i mörker…”). Verkligen roligt, särskilt med tanke på att SVT publicerat nyheten om att Facebookgruppen ”Sanning åt alla!” med närmare 18 000 medlemmar stödjer Public Service för att ha visat två norska dokumentärfilmer som presenterar något annorlunda syn på det numera mytologiserade kriget i Bosnien-Hercegovina. Det är allmänt känt och även i övrigt uppenbart att majoriteten av dessa 18 000 medlemmar är av serbiskt ursprung. Jag menar ”serbisk maffia”, självklart. Mot bakgrund av detta var SR:s skämt verkligen roligt. Och modigt. För serber är ju som bekant jättefarliga. I 20 år har i stort sett samtliga oberoende media och journalister i väst (vi vet att alla medier och journalister i väst är oberoende) modigt trotsat den rädslan. Därför har de rätt att unna sig lite humor då och då. Den som däremot skulle skämta lika ”friskt” om inrättarna av Haagtribunalen som ”Natomaffia”, eller gudförbjude om ”Sorosmaffia” (dvs. om en av Haatribunalens huvudfinansiärer som sägs ha skapat sig en ”filantropisk” utgångspunkt i livet genom att som ung delta i den nazistiska plundringen av judiska guldtänder; ”vem vet vad som händer nästa gång när man går till tandläkaren”… eller ”vem vet vad som händer nästa gång du går till banken”… med tanke på vad ”filantropen” gjorde mot den svenska kronan i början av 1990-talet) skulle med rätta bli hårt kritiserad av en hel del gränslöst samvetsgranna organisationer (jag tippar på Civil Rights Defenders och Expo, som allt mer Expo-nerar sig om kriget i f.d. Jugoslavien, gissa i vilken riktning) för mobbning av maktlösa Nato, stackars Soros som aldrig får rätt till replik. En sådan ”lustigkurre” skulle med fog anklagas för att underblåsa ”konspirationsteorier” (och agera som medhjälpare till dem som med oklara syften citerar Natos officiella företrädare t.ex. Jamie Shea, som stolt och öppet erkänt att Haagtribunalen är Natos domstol). Nej, sådana skämt vore verkligen osmakliga, humorn ska ju vara EU- och Nato-anpassad i vårt demokratiska samhälle.

För övrigt vet numera miljontals svenskar, efter att ha läst Jens Lapidus böcker, att serber inte bara är krigsförbrytare utan också ett maffiafolk. Jens sägs ha tjänat en och annan slant på böckerna (icke att förglömma filmen), men ett så tappert författarskap ska ju löna sig, eller hur? Det var verkligen modigt av honom att skriva om en så hemsk maffia, som är så farlig att den skrämmer även när den bara finns på papper. Det är bara fegisar, antidemokrater och rasister som skulle skriva om leverantörer av glädjeframkallande kemiska ämnen till Sveriges kändisar och ungdomar (forskaren Jens Sörensens rön om heroinets ursprung i Sverige kan läsas här>>). Varför skriva skönlitterära verk om narkotika-frihetskämparna när västliga militära underrättelsetjänster, inklusive svenska MUST, har skrivit encyklopedier om dem. Och varför störa den sköna diskursen som genomsyrar dagens ”elit”, från sexualrådgivare (Katerina Janouch håller tydligen på att omskola sig från sexexpert till Balkanexpert) till självutnämnda ”antirasister” (”Pragmatik-Jugend” vore kanske en mer sanningsenlig och passande benämning i sammanhanget), modigt tar ställning mot de farliga serberna.

I ett neurotiskt PK-samhälle som Sverige blivit, där man i synnerhet är extremt försiktig då man uttalar sig om olika invandrargrupper, verkar serberna – som, se där, också råkar vara en stor invandrargrupp i detta land – fungera som en ventil, ett objekt som man helt fritt och ostraffat (och t.o.m. med belöning) kan projicera sitt hat mot diversegrupper på. Man bevisar ju sin tillhörighet till den ”upplysta eliten” och sin kamp mot intolerans genom att komma med gamla och nya anklagelser mot denna uppenbarligen avskyvärda folkgrupp. Det råder som sagt en härlig samförståndsanda i det här avseendet. En ”gemensam läkande berättelse” har skapats genom den kreativa processen – i vilken också SVT aktivt deltagit – där de ena får säga vadsomhelst medan de andra har den demokratiska rätten att förbli tysta för, som polisen säger i amerikanska filmer, you have the right to remain silent, anything you say can and will be used against you, in a court of law. ”Försoningsprocess” kallar man också det. Försoning, med mästarnas lärjunge Goebbels som vänder sig i graven av avund.

Gustav Pelagich

Det här korta klippet från dokumentärfilmen Weight of Chains visar hur en och samma händelse kan presenteras på två helt motsatta sätt, beroende på perspektiv som styrs av intressen. Medierna i väst är när det gäller krig och konflikter oftast tämligen enögda, vilket beror på samstämmiga intressen hos mediekonglomeraten. Den logiska slutsatsen av det faktum att medierna i väst är extremt engöda (läs: extremt antiserbiska) när det gäller konflikten i f.d. Jugoslavien är att mediekonglomeratens intressen är extremt samstämmiga i det fallet.

En antologisk och lärorik låt av rockbandet Zabranjeno pušenje, om en dragspelsmusiker Ibro, vars stora tallang höll på att förgöra honom  då han sålde sin själ till estraden och fick spela bara ”glad” musik … Men en dag bestämde han sig för att strunta i det falska kändislivet och återvände till sitt gamla liv i mahala, vilket bara vissa hade förståelse för. De som fattade att Ibro ”de facto [var] en konstär”.