Serbiens nya utrikespolitiska orientering?

Dilemman kring utrikespolitisk orientering har rått i Serbien sedan dess återuppståndelse 1804. Liksom på Karađorđes, Miloš Obrenovićs och deras efterträdares tid finns det en klar medvetenhet om att vår båt är liten och att det vore lämpligt att på de internationella relationernas stormiga hav närma det något större båt i vars vindskydd vi kanske skulle röra oss lättare.

Trots att man emellanåt rusar ut med doktriner om fyra utrikespolitiska pelare är det mer än klart att Serbiens politik idag är framför allt villkorat av USA:s och Storbritanniens önskningar och planer.  Det är paradoxalt att samtidigt som dessa två makter stympar oss mest så faller vi allt mer i deras famn. Försvars-, säkerhets-, ekonomisk, monetär-, finans-, rätts-, kultur-, hälso- och all annan verklig politik i Serbien styrs av omedelbart diktat och styrning från olika internationella faktorer som i princip är bundna till de två nämnda makterna.

Många missnöjesröster riktar sina förhoppningsfulla blickar österut mot Moskva. Trots att de vanligtvis kritiserar de nuvarande makthavarna att den bär hela ansvaret för reserverade relationer med Ryssland är det faktum att Balkan, som nyligen även [den ryske geopolitikern] Aleksandr Dugin noterade, inte hör till den nutida ryska utrikespolitikens prioriteter. Medan nostalgiker ibland nämner den alliansfria rörelsen som en traditionell marknad, är andra rädda för Turkiets allt mera uppenbara återkomst till detta område. Det finns inte många entusiaster som nämner Kina, antagligen för att de är medvetna om att detta på grund av den fysiska distansen är ett svårtänkbart alternativ. Det en gång i tiden stora europeiska allierade Frankrike nämns allt mer sällan, dels på grund av att det inte längre är någon första klassens makt, dels pga. dess status som den antiserbiska politikens prydnadsfjäder under det senaste decenniet.

För den genomsnittlige serbiske läsaren verkar det helt naturligt att ingen nämner Tyskland i det här sammanhanget. Det finns en övertygelse som stödjer sig på två ockupationer av Serbien, våra mångtaliga offer och på Tysklands beteende mot Serbien vid tiden för Jugoslaviens upplösning att den staten är vår största traditionella fiende.  Är det verkligen så?

Hur mycket Doris Pack och Guido Westerwelle och andra symboler för dagens Tyskland än ansträngde sig att bekräfta denna hypotes med sina offentliga framträdanden så talar den historiska erfarenheten något annat. Våra förhållanden med den germanska världen på 1800-talet var mycket goda. De var inte bara så att utbildnings- och militärväsende, och tjänstemannakåren byggdes enligt germansk förebild; det var också Förenade serbiska ungdomen som arbetade hårt för att stärka relationer med det italienska Risorgimento och Bismarcks Preussen för att Serbien, som en tredje part i denna koalition, skulle gå in i kampen för enandet med andra serbiska områden.

Serbiens utvidgning på Berlinkongressen och statushöjning till kungarike är också bundna till Tysklands och Österrike-Ungerns inflytande. Det är oomtvistat att germanska intressen dominerade vid tiden för Obrenović-ättens accept att ge upp pretentioner gentemot Bosnien-Hercegovina, men fortfarande kvarstår dilemmat huruvida Serbien vann eller förlorade mer med en sådan politik. I alla fall, från tiden för Karađorđević-ättens återkomst till makten började den radikala försämringen av våra relationer med germanerna som kom att känneteckna hela 1900-talet. Vår historiografi har traditionellt anklagat den germanska expansionismen för detta. Det finns dock en marginaliserad strömning som påpekar att vi flera gånger knuffats mot tyskar av britter och i någon mindre omfattning av ryssar för deras egna intressens skull: från och med Balkankrigen (vars mål var att hindra germanernas fysiska förbindelser med Turkiet), via första och andra världskriget i vilket vi rusade in efter den brittiska statskuppen i Belgrad den 27 mars 1941. Sagan om vår påstådda allians med Storbritannien kostade oss ett par millioner liv.

Trots det politiska och militära fiendskapet förblev Tyskland under hela förra seklet vår största utrikeshandels-, ekonomiska och teknologiska partner. Det här är inte bara förknippat med det faktum att det är det mest utvecklade landet i denna del av världen. Den ekonomiska och geopolitiska erfarenheten visar att tyskarna traditionellt är mest pålitliga allierade i hela Europa, dels pga. sin mentalitet som baseras på stark plikt- och ansvarskänsla, dels pga. medvetenheten om att verkliga resultat uppnås med långsiktigt och gradvist förtroendebyggande. Jämför förresten hur det gått för deras allierade som Kroatien med hur det gått för brittiska allierade som oss och Grekland.

Ända fram till 1990 var Tyskland ett faktiskt protektorat för att först då bli formellt suveränt. Det finns dock indicier på att det här landet först under de senaste åren börjat föra en mer beslutsam politik som fjärmar det från angloamerikanerna och närmar det till Ryssland. Det ryska behovet av överföring av teknologier och näringslivsorganisation som baseras på tillverkning och inte på spekulation, och det tyska behovet av resurser gör att det här partnerskapet blir ännu mer visst under det kommande seklet. Kanske är det just den utrikepolitiska riktning som vår elit borde tänka på och därför är försök att skapa ett direkt samarbete med Tyskland en av prioriteterna. Man bör givetvis vara medveten om hur våra statsmän som försökte skapa den här typen av orientering slutat: från mordet på Aleksandar Obrenović, interneringen av Stojadinović ända till attentatet mot Zoran Đinđić. Utövandet av seriös politik är dock alltid förknippat med risker.

Misa Đurković (Institutet för europeiska studier i Belgrad)

Politika

Låten Stambol, Pešta, Bečlija (”Istambul, Budapest, Wienare”) om lumpen-kamrater är från mitten av 1980-talet och gjordes av Sarajevobandet Plavi Orkestar i samarbete poprockbanden från Zagreb Film och Parni Valjak. Apropå det sistnämnda bandets namn så skulle det vara ”Ångvältaren” på svenska. Parni Valjak råkar också vara smeknamn för fotbollsklubben Partizan Belgrad som häromkvällen besegrade Anderlecht på straffar och kvalade till gruppspel i årets Champions League.

På tal om kamratskap och tolerans som denna låt implicit ”propagerar”, så känns de spontana och uppriktiga, kanske för att de är otvungna och bottnar i autentiska upplevelser, för att de inte är resultat av ett betalt projekt från någon ”icke-statlig” organisation (på Balkan betyder detta numera en organisation som betalas av den inhenska regeringen – den glada NGO-tiden då farbror Soros och USAID dagligen köpte godis åt de snälla ”demokratiaktivisterna” är ju förbi – för aktiviteter som tjänar en eller flera utländska regeringars intressen) något som i dessa dagar är mycket vanligt både på det olyckliga Balkan och även i Sverige. (Jag har exemepelvis slutat lyssna på P3 för länge sedan pga. att dess alla program är outhärdligt instrumentaliserade i PK-syften vilket i praktiken genererar ingen uppriktig empati eller tolerans utan bara tillverkar nya opportunister och jasägare.).

Situationen i Bosnien är ytterligare ett exempel på existensen av splittrade verklighetsbilder. Varje medborgare i detta plågade land har sin egen syn på (samma) historiska händelser som utspelats i detta område, och i enlighet med detta sin syn på egna rättigheter som oftast brukar vara på bekostnad av de andra folken som bor här. Utan att gå långt tillbaka i det förflutna, kommer vi att försöka förklara situationen genom det som hänt under de tjugo senaste åren i Bosnien-Hercegovina.

Det för tillfället största problemet för Bosnien-Hercegovina är, om ni frågar bosniaker, serbernas (och kroaternas) illojalitet mot staten Bosnien-Hercegovina, och själva existensen av Republika Srpska (Serbiska Republiken, den bosnienserbiska federala enheten i Bosnien-Hercegovina, övers. anm.). Om ni å andra sidan frågar serber så är BiH:s problem icke-respekt för Republika Srpskas befogenheter och försök att dränka in det i ett centraliserat Bosnien-Hercegovina. Sådana här uppfattningar har varit källa till oupphörliga konflikter mellan politiska representanter för de tre statsbärande folken (serberna, kroaterna, bosnjakerna, övers. anm.) från slutet på kriget (1992-1995). Det som vi vill peka på är att vartenda av dessa folk har sin egen fullkomliga alibi för uppfattningen det företräder, som ger det en stark känsla av att ”sanningen står på dess sida” och att det andra folket antingen vill lura det eller ta någonting ifrån det. Detta leder givetvis till frustrationer, ökat mellanetniskt hat och potentiellt till nya konflikter.

Ta till exempel det bosnjakiska kravet att serberna uppriktigt ska älska Bosnien-Hercegovina inom dess nuvarande gränser och att de alltid ska manifestera sin lojalitet mot det. I ”en normal” värld är detta ett normalt krav. Var och en bör älska och stödja det land han eller hon lever i. De flesta serber tycker dock inte om Bosnien vilket man kan se under stora sportevenemang. Under dessa hejar serberna (och kroaterna) i regel på Serbien (Kroatien) vilket framkallar hat hos bosnjaker. Hur förklarar serberna detta? De säger att serberna inte röstade i folkmoröstningen för ett självständigt Bosnien-Hercegovina. Det beslutet fattades av bosnjakerna och kroaterna som körde över viljan hos den överväldigande majoriteten av serber i Bosnien-Hercegovina varför de anser att ingen bör förvänta sig av dem (serberna) någon kärlek mot detta land. Enkelt sagt säger serberna att de har blivit påtvingade staten Bosnien-Hercegovina och att detta är orsaken till deras attityd. Låt oss se den andra sidan; Serberna klagar på att bosnjakiska politiker inte respekterar Republika Srpska, att de missaktar dess institutioner och att de hela tiden försöker med hjälp av internationella företrädare att ta alla befogenheter ifrån det. Vilken är den bosnjakiska förklaringen? Här upprepar man praktiskt taget samma argumentation som serberna använder, fast tillämpar det på ett mindre område. Den argumentationen går ut på att fråga om bosnjakerna och kroaterna, som levde inom det område som Republika Srpska omfattar var för dess skapande. Ett ärligt svar vore återigen att en överväldigande majoritet av dem inte ville det. Också Republika Srpska skapades med viljan hos majoriteten i det området och med ignorans för viljan hos de två andra folken. Av den anledningen upprepar bosnjakerna de serbiska argumenten om att ingen bör vänta sig av dem att respektera något som de aldrig velat ha och som de blivit påtvingade. Och detta är den nuvarande situationen.

Låt oss nu återgå till vår rubrik som handlar om Bosniens framtid. Just pga. den beskrivna situationen är det svårt att tänka sig att något av dessa två, en gång i tiden brodeliga, folk kommer att ge upp sin argumenterade uppfattning för att det andra folkets målsättningar skulle uppfyllas. Enkelt sagt: konflikt göder konflikt i Bosnien-Hercegovina. Därför går Bosnien-Hercegovinas framtid att tänka sig endast enligt två scenarier. Det första scenariot är två NEJ, vilket betyder att både serberna och bosnjakerna kommer att hålla sig till sina argumenterade ståndpunkter dvs. serberna kommer inte att acceptera Bosnien-Hercegovina som sin stat (det första NEJ-et) och bosnjakerna kommer inte att acceptera existensen av Republika Srpska som en varaktig kategori med nuvarande befogenheter (det andra NEJ-et). En sådan situation kan pågå tills stormakter önskar  sig ett krig i Bosnien-Hercegovina vilket i praktiken betyder att medborgarna i detta land överlåtit sitt öde åt stormakternas vilja. Denna situation kan jämföras med ett förberett brännbål som någon regelbundet häller vatten över för att det inte ska börja brinna men som det räcker att kasta en tändsticka på för att tända det.

Det andra scenariot är två JA. Detta betyder serbernas acceptans av Bosnien-Hercegovina som sitt land som man älskar och stödjer (det första JA-et) vilket också betyder att bosnjakerna också kommer att gå med på att avstå från att försöka minska Republika Srpskas befogenheter och acceptera att en så stor nationell grupp som serberna, som levt i Bosnien-Hercegovina sedan urminnestider, har rätt att välja det sätt på vilket de vill delta i styrandet av det (gemensamma) landet (det andra JA-et). Det är viktigt att betona att båda två JA-en måste vara uppriktiga och grundade på uppfattningen att detta är den bästa lösningen, såväl för de andra som för de själva, och grundade på förlåtelsen för det man har gjort mot varandra i det förflutna. Här åsyftas givetvis inte förlåtelse för brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser eller folkmord, eftersom ansvariga för detta måste ställas inför skranket så att varenda offer ska få frid och att deras familjer ska få efterlängtad rättvisa för sin smärta och lidande. Endast ett sådant händelseförlopp skulle möjliggöra ett självgående Bosnien-Hercegovina, utan yttre stöd och nya konflikter.

För närvarande står brännbålet kvar, men det är inte tänt och det återstår att se huruvida folken i Bosnien-Hercegovina kommer att ha kraft att ta bort det.

Tyskland, det tongivande landet i EU, bär enligt många diplomater och fredsmäklare ett tungt ansvar för Jugoslaviens blodiga upplösning pga. sin aggressiva utrikespolitik som 1991 fick andra länder inom dåvarande EG att erkänna Sloveniens  och Kroatiens unilateralt (dvs. utan nödvändig överenskommelse med berörda parter) utropade självständighet från Jugoslavien. Detta folkrättsbrott ledde till att kroatiska separatister gjorde en hyllningslåt till Tyskland: Danke Deutschland.

Detta folkrättsbrott (mot reglverket om erkännande av nya stater, mot Slutakten från Helsingfors och sist men inte minst mot FN-stadgan) ledde också, vilket var mycket förutsägbart, till att helvetet brakade loss i Bosnien (även om dåvarande amerikanske belgradambassadören Warren Zimmerman, i sanningens namn bär en stor portion av medansvar). Men pga. av att USA, som först tolererade det återförenade Tysklands nygamla utrikespolitiska ambitioner, och som så småningom anslöt sig till Tysklands och Vatikanens antijugoslaviska politik, dominerade då hela världsordningen hade detta folkrättsbrott endast regionala konsekvenser.

Medan vi funderar på huruvida Westerwelles utspel kommer att leda till att kosovoalbanska separatister gör en uppföljare av Danke Deutschland-låten, så bör vi kanske också fundera på konsekvenser för världsordingen som denna ytterligare erosion av dess grundläggande normer kan ha i en miljö av förändrade maktballanser (i förhållande till situationen på 1990-talet). Vad händer i morgon, i ett läge där det inte längre existerar några självklara folkrättsliga regler och – framför allt – där det inte längre finns någon självklar hegemon dvs. ”världspolis” som kan tvinga fram sina egna ”lagar”? Kommer vi återigen att lära av historien att vi inte lärt något av historien?

Läs mer om Westerwelles besök till Balkan:

Westerwelle’s Big Adventure

Beara, Stanković, Crnković, Čajkovski, Horvat, Boškov, Ognjanov, Mitić, Vukas, Bobek, Zebec.

När Bobek spelade i Partizan var klubbens ordförande en annan kroat, den sedermera världs(ö)kände Franjo Tudjman. Bobek avslöjade i en intervju till den Belgradbaserade dagstidningen Kurir för fyra år sedan att Tudjman var en hetsig Partizan-supporter.

Och medan Tudjman, som lämnade Belgrad för Zagreb redan på 1960-talet, kom att bli milt sagt inte särskilt populär i Belgrad valdes Bobek år 1995 till Partizan Belgrads bästa spelare genom tiderna.

Stjepan Bobek blev 87 år.

Som bl.a. Aftonbladet rapporterade slutade basketlandskampen i torsdags mellan Grekland och Serbien i en jätteskandal…

I oktober är det parlamentsval både i Bosnien-Hercegovina och dess bosnienserbiska entitet Republika Srpska. Statsvetaren Nenad Kecmanović(*) förklarar Washingtons och Bryssels avsikter och aktiviteter i samband med detta.

Vad har Washington och Bryssel överhuvudtaget att med våra val att göra? Varför ska vi bry oss om deras synpunkter? Detta skulle vara en naiv reaktion på denna artikelrubrik. Den insatte skulle svara klokt: ”I en globaliserad värld med allomfattande internationell samhörighet är det helt normalt att allting angår alla. Den nationella suveräniteten är en anakronism från 1800-talet så att på 2000-talet är det inte bara de som bryr sig om våra val utan också vi om deras…” Tyvärr finns det ingen som helst reciprocitet i detta. Tänk er att president Rajko Kuzmanovic inför bildandet av Obamas manskap hade sagt att Republika Srpska (RS) inte skulle välkomna utnämningar av tjänstemän från Clinton-administrationen eller om han, under förhandlingar om den brittiske kandidaten till EU:s utrikesminister framfört bedömningen att Lord Owen skulle passa betydligt mer serberna än Baroness Aschton. Detta skulle ha klassats som skandalös fräckhet, men de tillåter sig själva inte bara att öppet bedöma våra politiker utan också att icke dolt påverka val i Republika Srpska för att lättare genomföra sina planer på konstitutionella reformer, på revision av Daytonavtalet, på marginalisering av entiteter, centralisering och unitarisering av Bosnien-Hercegovina (BiH). Eftersom Milorad Dodik och hans Oberoende Socialdemokrater (SNSD) visats vara ett oöverstigligt hinder på den vägen bör man störta dem på alla sätt och till varje pris. Detta generella scenario, som de annars använder överallt i världen, är anpassad till de konkreta förhållandena i RS.

1. Man bör anklaga Dodik för alla sociala, ekonomiska och andra problem, för missbruk av makt, för arrogant beteende, för brottslighet, för konflikter med grannar och utlänningar.

2. Man bör kompromettera så många ministrar, parlamentsledamöter, direktörer för offentliga företag och andra funktionärer från regeringspartiet som möjligt.

3. Man bör ena alla oppositionella partier, utan hänsyn till deras politiska orientering i ett enat anti-Dodik block.

4. Man bör dra ut alla partier ur koalitionen med SNSD och vända dem mot regeringen.

5. Man bör rehabilitera alla funktionärer som avsatts av OHR (Office of High Representative) som är beredda att ansluta sig till det oppositionella blocket.

6. Man bör uppmuntra finansiellt ledare för fackföreningsrörelser att organisera kedjestrejker.

7. Man bör skapa konflikt mellan [Serbiens president Boris] Tadic och Dodik eftersom regeringen i RS utan stöd från moderstaten förlorar sitt viktigaste politiska och psykologiska fäste.

8. Man bör instruera västliga diplomatiska företrädare och internationella organisationer att komma med lämpliga meddelanden.

9. Man bör uppmuntra och stödja oppositionella lokala makthavare i kommunerna.

10. Man bör mobilisera sponsrade oberoende medier och den icke-statliga sektorn i Banja Luka och Sarajevo att aktivt delta i alla nämnda aktivteter.

Som vi kan följa ”live” jobbar utländska regissörer och inhemska assistenter, skådespelare och statister, bild- och ljudtekniker, smink osv. för fullt på fältet enligt det beskrivna scenariot… Ända fram till valåret respekterade utlänningar som Schwarz-Schilling, Lajčák, Inzko och andra Dodik, med ett stort ”men”, som ”den otvetydigt mest skicklige politiker i BiH”. Av samma anledning önskade bosniaker honom i spetsen för Ministerrådet i Sarajevo, så att han skulle arbeta för BiH och inte för RS. Eftersom han gjorde precis tvärtom, och verkade för RS, sade politiker från den bosnienserbiska oppositonen ”Han gör allt som vi skulle göra, fast mycket bättre än vad någon av oss skulle kunna”. Plötsligt har allting förändrats. Utländska aktörer har fastställt att han varken kan tvingas med påtryckningar eller köpas med komplimanger. Grannarna säger nu att han med varje åtgärd förstör drömmen om enhetsstaten. Och den inhemska oppositionen konstaterar nu att val trots allt tjänar till att erövra makten och inte att stödja konkurrenter, även om de är överlägsna.

Washingtons och Bryssels mål är dock inte att marknadsföra någon som helst bosnienserbisk politiker, utan att störta en konkret. Varken Ivanić eller Čavić eller Kalinić, och särskilt inte Ognjen Tadić, är politiker enligt deras mått, utan det är Dodik som är större problem än någon av dem. I Serbien enade de hela oppositionen i DOS inte för att Kostunica skulle sitta vid makten utan för att störta Milošević. När Milošević hade ersatts av den lite mindre icke-önskvärde Kostunica gick allting mycket lättare. Bakom honom stod en söndrad armé av pyttesmå partier och deras inbillade ledare, vars stora fåfängor och små väljarstöd gick lätt att manipulera med. Och moderstaten har inte ens under Boris Tadic frigjort sig från sådan maktkonfiguration, där inre konflikter om en bit av kaka och om stöd i världen vänder bort uppmärksamheten och energin från nationella projekt. Ingen i utlandet kan på allvar tro att Dodiks SNSD kan besegras i val, men även ett sämre valresultat för honom räcker för dem. En knapp majoritet i parlamentet och söndrad regeringskoalition garanterar en svag makt som kommer att syssla mer med sig själv än med Republika Srpska och kommer att vara skör för yttre påtryckningar. När landet befinner sig i fara införs enligt alla demokratiska författningar undantagstillstånd, vilket också betyder suspension av politiska partier. Vår entitet har inte den rätten, trots att både USA och EU har aviserat att de ”dagen efter valet börjar bestämd kamp för ändringar av BiH:s konstitution”. Republika Srpska kan således endast förlita sig på patriotisk medvetenhet hos sina väljare…

(*)Nenad Kecmanović är professor i statsvetenskap och fd. politiker från Sarajevo, numera bosatt och verksam i Belgrad. Kecmanović var Sarajevouniversitetes rektor (1988-1991) och dekanus vid statsvetenskapliga fakulteten. På 80-talet var han också kandidat till Bosnien-Hercegovinas representant i Jugoslaviens presidentråd men påstådda förbindelser med brittiska spioner, som aldrig blev bevisade, ledde till att hans kandidatur inställdes. I de första demokratiska valen i Bosnien-Hercegovina 1991 var han ledare för den bosnien-hercegovinska grenen av Reformkrafternas förbund, den dåvarande jugoslaviske premiärministern Ante Markovićs parti. I början av kriget fick Kecmanović, som i likhet med andra multietniska partier förlorade i valen, representera det serbiska folket i Bosnien-Hercegovinas presidentråd, sedan de valda serbiska representanterna lämnat centrala institutioner i Sarajevo, när dessa i strid med de serbiska representanternas vilja valde ensidig utbrytning ur Jugoslavien. Kecmanović lämnade dock Sarajevo sommaren 1992 och bosatte sig i Belgrad där han arbetar som professor vid statsvetenskapliga fakulteten.

Rafael Nadal och Novak Djokovic, den första världsettan och tvåan som spelat dubbel tillsammans på 34 år, förlorade som bekant direkt i ATP-turneringen i Toronto mot det kanadensiska paret Vasek Pospisil/Milos Raonic. Inför den matchen tränade Djokovic och Nadal fottennis. På ena sidan av nätet fanns världstvåan och hans tränare Marjan Vajda och på den andra gruskungen och hans PR ansvarige Benito Perez Barbadillo.

I en intern FN-rapport, sammanställd en vecka efter anfallets början, sägs bl.a ”att ögonvittnen från FN beskriver omfattande, systematisk plundring och medveten förstörelse, inkluderande brännande av hus, skörd, boskap och allting annat som kan vara av värde.

Carl Bildt, som tyckte att ”granatbeskjutningen av civilbefolkningen är speciellt allvarlig” gav följande uttalande i augusti 1995:

”Den kroatiska offensiven mot dess serbbefolkade områden måste fördömas i starkast möjliga termer. Den inträffar omedelbart efter att förhandlingar inletts, och med tydliga tecken på serbisk vilja till betydelsefulla etergifter i såväl ekonomiska som politiska frågor. Den kommer att kasta en mörk skugga över Kroatien lång tid framöver.”

Bildt måste ha varit införstådd med att kroaternas genomförde sin aktion med hjälp av amerikanska generaler och med något slags godkännande från Clinton-administrationen utan vilket man aldrig skulle ha vågat vidta en så omfattande operation vars syfte var att ”tillfoga sådana slag att serberna praktiskt taget försvinner”. Så han borde ha förstått att det inte skulle bli någon ”skugga över Kroatien”, ingen skulle bry sig om de dödade och fördrivna serberna, allra minst main stream media i väst som troget följer och legitimiserar den euroatlantiska politiken på Balkan, hur principlös och brottslig den än må vara.

Så har det förblivit till denna dag. Mig veterligen har inga svenskspråkiga medier (som ju mycket duktigt följer John, dvs. sneglar mot CNN, BBC, Reuters, AP och AFP för att se vad deras läsare/tittare bör vara informerade om i utrikespolitiska sammanhang) har inte rapporterat någonting om denna händelse, varken idag eller igår. Samma sak gäller det för den så kallade operation Blixt (engelskspråkiga namnet är ”Flash”) då kroatiska styrkor på bara 36 timmar fördrev tiotusentals serber och dödade hundratals från västra Slavonien, ett område som också befann sig under FN:s beskydd.

Detta ska ställas i kontrast till den mediala och politiska praxis som gäller för de brott som begicks när bosnienserbiska styrkor intog Srebrenica i juli 1995 (vilket alltså inträffade strax efter operation Blixt och strax före operation Storm), som bevakas flitigt varje år av västlig media (Nu har svenska skattebetalare – via Ungdomsstyrelsen – också finansierat en propagandafilm som organisationen Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa gjort om Srebrenica. Kanske för att muslimerna i Sverige ska tänka mer på Srebrenica och mindre på det som hände(r) i Mellanöstern?). Journalister, människorättsaktivister, politiker och diplomater talar med darr på rösten offren i Srebrenica och tävlar med varandra för att associationsvägen koppla den händelsen till de nazistiska brotten under andra världskriget samtidigt som de orkesterart förtiger de minst lika kriminella aktionerna där offer var serber – pojkar och män, kvinnor och flickor (för att använda sig av mainstreammedias känsloladdade språk) . Tragiskt nog har de serbiska offren mycket mer med andra världskriget att göra eftersom deras anhöriga var föremål för folkmord 1941-1945 i det så kallade Oberoende Staten Kroatien som skapades med hjälp av Nazityskland. Det som gårdagens klerofascister inte lyckades göra med hjälp av Nazityskland lyckades deras ”moderna” meningsfränder med hjälp av Nato. Denna analogi är betydligt mer sann och verklighetstrogen än den propagandistiska som jämför Srebrenica med Förintelsen och falskeligen förvandlar kriget i f.d. Jugoslavien till en konflikt mellan kristendom och islam (huvudkonflikten, om Jugoslaviens vara eller icke vara, utspelades ju mellan kristna kroater och slovener och kristna serber, konflikten i Bosnien blev bara en föga överaskande följd av att ”det internationella samfundet” valt att stödja etnoseparatismen på bekostnad av den internationellt erkända staten Jugoslavien).

Men om detta må ni inte berätta. Det förstår både TT, SVT, DN, SvD, Civil Rights Defenders, Forum för levande historia, ja t.o.m. det heliga Amnesty International som konsekvent tiger om massfördrivningen av serber… Det verkar som om även Carl Bildt glömt varför han blev förklarad persona non grata av Kroatiens president Franjo Tudjman en blodig augustidag 1995.  Men det är klart, man måste ju sålla lite  bland fakta och händelser, det går ju inte att minnas allting.

Gustav Pelagić

Knappt tio år efter Kemal Atatürks död (1881-1938) utsattes hans livsverk – den turkiska sekulära nationalstaten av västeuropeiskt typ – för gradvis erosion, med långsam men tålmodig och väl beräknad omvärdering av det tidigare Osmanska rikets doktrinärt-ideologiska landvinnigar. I första hand medförde detta en återislamisering av det turiska samhället, som drogs ut från den ortodoxa kemalismens skal, och skapade förutsättningar för uppbyggnad av en annorlunda social och politisk konjuktur i det moderna Turkiet. På så sätt lades, enligt många som forskar om nutida geopolitik i Mellanöstern och på Balkan, grunder för en neoosmansk doktrin, som alltid varit närvarande i Efterkrigsturkiets inrikes- och utrikespolitik. Den doktrinen kunde inte alltid lätt identifieras i den turkiska politiken pga. sina mycket specifika, nästan diffusa egenskaper. Under det kalla kriget var neoosmanismen en margienll och nästan oigenkänlig företeelse eftersom den låg i skuggan av den dominernade ideologiska dikotomin, som kännetecknade internationella relationer i det delade Europa i mitten på 1900-talet.

Efter Berlinmurens fall och det kommunistiska blockets förfall, samt upplösningen av Sovjetunionen och det kommunistiska Jugoslavien, antog neoosmanismen tydligare ideologiska konturer som, återigen beroende på den konkreta situationen, manifesterades på olika sätt, men alltid med samma politiska mål: stärkande av Turkiets politiska, ekonomiska och militära inflytande i länderna i dess ”vidare grannskap”, som en gång i tiden hörde till det Osmanska riket. Här avses framför allt länderna i Lilla Kaukasus, Centralasien, Mellanöstern och Balkan. En sådan politisk riktning i Turkiet efter det kalla kriget kunde tydligt iakttas såväl under Turgut Özals (1989-1993) och Sulejman Demirels (1993-2000) presidentskap som idag under Abdullah Güls presidentskap (från 2007). En sådan politisk-ideologisk platform i Turkiet kristaliserades och slipades och innefattade också vissa dolda komponenter, även om turkiska statsmän för det mesta förnekar existensen av några som helst tecken på neoosmanismen. Fakta talar dock att saker och ting förhåller sig helt annorlunda.

Neoosmanismen är i hög grad närvarande i den turkiska politiken (inre och yttre) vilket har varit synbart även på Balkan under de senaste åren. Miroljub Jevtić var bland de första i Serbien att varna för denna politiska riktning i Turkiet, redan 1995, i boken ”Islam och geopolitisk logik” (Islam i geopolitička logika). Första mer allsidiga och mer nyanserade tolkning av neoosmanismens doktrin härstammar dock från dr Darko Tanasković. Denne ansedde serbiske orientalist och diplomat publicerade nyligen en bok av mindre format med den symoliska titeln: Neosmanismen. Turkiets återvändande till Balkan (Neoosamnizam.Povratak Turske na Balkan). Han förklarar mycket övertygande den turkiska diplomatins strategi för 2000-talet, och därmed också rötterna hos dess aktuella politiska dynamik. Detta Tanaskovićs verk är ännu mer läsvärd eftersom det turkiska inflytandet på Serbiens inrikes- och utrikespolitik är redan mycket synbart. Därför är det nödvändigt att först fastställa vad som menas med begreppet neoosmanismen, därefter att identifiera dess grundläggande ideologiskt-politiska källa och slutligen vilka områden den når.

”Den strategiska bredden av Ahmet Davutoglu, ”den turkiske Kissinger”

Med neoosmanismen menar Darko Tanasković ett särskilt ideologiskt program för gradvis återislamisering av det turkiska sekulära samhället och en nedmontering av kemalismens grundläggande premisser, med accentuerat stärkande av Turkiets internationella position, vilket manifesteras på olika sätt, beroende av det historiska ögonblicket och politiska omständigheter som rådde efter andra väldskrigets slut. Således visas som nyckelegenskaper hos den neoosmanistiska doktrinen islamismen (men också panturkismen), pragmatismen och dubbla standarders princip i Turkiets utrikespolitiska agerande. De nedmonterar nästan osynligt men ihärdigt och bestämt statens sekulära system och lämnar kvar bara fasader på de kemalistiska institutionerna som en tom form.

Tanasković betonar att återislamiseringen av det turkiska samhället är en betydande beståndsdel av neosmanismen. islamiseringen är en process som i Turkiet mötte en bra grogrund eftersom den konstlade sekularismen fungerat i flera decennier i det landet utan stark förankring och legitimitet i samhället. Detta kändes ganska mycket även i denna del av Balkan [f.d. Jugoslavien, övers. anm.] och manifesterades också i programmet för radikal islamisering av bosnienmuslimerna som presenterades i Islamiska deklarationen (Islamska deklaracija) av Alija Izetbegović 1971. I den kritiserade Izetbegović skarpt också Atatürks sekulära ordning som ett europeiskt plagiat, som gjort Turkiet till en andra klassens stat, utan större politisk auktoritet i internationella relationer.

Den turkiska statens kemalistiska ordning avspeglar inte den turkiska politiska verkligheten. Därför har väpnade styrkor i Turkiet särskilt betonad rättspolitisk ställning eftersom de har befogenhet att intervenera i fall att de bedömer att de civila makthavarna bryter mot statens sekulära karaktär. Islam är dock så djupt förankrad hos folket att den aldrig förlorat status av den grundläggande utgångspunkten för den sekulära och kollektiva identiteten hos massorna och deras orienteringspunkt i samhällslivet. I sin analys övergår Tanasković här från neoosmanismens första element till det andra och därefter även till dess tredje element, varmed han förklarar hur den doktrinen allt mer blir såväl modell för vardagslivet i Turkiet som ramverk för den turkiska diplomatins.

Den politiska erfarenheten i Turkiet (men också i vissa andra muslimska länder) har visat att tillämpningen av västliga idéer om parlamentarisk demokrati, för eller senare, för till makten (pro)islamistiska politiska krafter, trots den turkiska statens sekulära karaktär, höga sekulariseringsgraden av dess offentliga liv och den mäktiga ställningen som armén åtnjuter som kemalismens enda pålitliga väktare. Det betyder att kemalismens landvinningar egentligen är mycket sköra och att den sekulära ordningen kan upprätthållas endast med hjälp av någon form av diktatur under täckmantel av parlamentarism och modernism. Även när det nedmonterar sekularismen kommer dock turkiska politiker aldrig att erkänna detta offentligt eller att förkasta Kemal Atatürk och hans framgångar. Särskilt kommer de inte att visa detta inför politiker från väst, i vars ögon Turiket (som ett Natomedlem) fortfarande utgör den mest pålitliga partnern bland muslimska länder och bästa exempel på att moderna västliga demokratiska idéer kan tillämpas också i en muslimsk stat. Emellertid antyder Tanaskovic att ju fler Atatürks portret det finns i turkiska kontor desto mindre kemalism finns det i det turkiska offentliga livet.

Slutligen kännetecknas också den neoosmanistiska doktrinen av dubbla standarders princip i Turkiets utrikespolitiska agerande, vars tillämpning beror på kontreta politiska intressen. Exempelvis vägrar Turkiet att ekänna det förövade folkmordet på armenierna under första världskriget medan det ultimativt krävde av Serbien att anta resolutionen om det så kallade folkmordet på bosniska muslimer i Srebrenica. Eller: Turkiet invaderade norra delen av Cypern, en internationellt erkänd stat, och erkände den självutropade staten Kosovo och dylikt.

Således formades den neoosmanistiska politiska doktrinen gradvis, som teoretiskt grundades och koherent utformades av den nuvarande chefen för den turkiska diplomatin och den kände unversitetsprofessorn Ahmet Davutoglu år 2001 i hans bok Den strategiska bredden (bokens titel brukar översättas till engelska som Strategic depth, övers. anm. ). Den boken utgör i praktiken plattform för den turkiska utrikespolitiken i början av 2000-talet. Därvid är det viktigt att påpeka att denna ambitiösa turkiska minister också undervisat vid den kända Internationella islamiska universitetet i Kuala Lumpur 1990-1995, där muslimska professorer och studenter från hela världen samlades. Bland dem fanns också Stormuftin (reis-ul-lema) från Bosnien-Hercegovina Mustafa Cerić.

Tanasković påpekar att Ahmet Davutoglu infört frasen strategisk bredd som ett nyckelbegrepp inom hans neoosmanistiska teoriparadigm, som också sjäva boken är uppkallad efter. Det här begreppet innefattar komponenterna historisk och geografisk bredd. Som den enda legitima arvtagare av det Osmanska rikets historia och geografi äger Turkiet en enorm politisk potential. Det befinner sig i centrum av det euroasiska geopolitiska området, varför det i sekler varit en faktor i alla viktigaste händelser som spilde över från Mellanöstern till Balkan och vidare, till Europas katolskt-protestantiska områden. I det avseendet vägrar Davutoglu (liksom den neoosmanistiska doktrinens övriga förgrundsgestalter) att acceptera den redan utslitna frasen om att Turkiet är ”bron mellan Europa och Mellanöstern”. Han betondar att Turkiet inte är någon ”bro” utan ”Euroasiens hjärta”, dess naturliga centrum som kommer att ha nyckelroll i ordnandet av politiken och ekonomin i ett brett område: ”från Adriatiska havet till Centralasien” (så som Sulejman Demirel talade en gång i tiden) tack vare sin historiska och geografiska bredd. Turkiet har, påpekar Davutoglu vidare, alla nödvändiga samhälleliga komponenter för en sådan roll i substantiellt förändrade internationella relationer: en demokratisk ordning, en i snitt ung och dynamisk befolkning, ett format civilt samhälle, en stabil borgarklass, marknadsekonomi och en mycket respektabel vetenskaplig och teknologisk infrastruktur. Tack vare denna pontential, menar Davutoglu, måste Turkiet gå utanför ramarna för den hittills passiva utrikespolitiken och bli arkitekt av en ny ekonomisk och politisk konjuktur, genom att omvärdera sitt kultur-historiska arv och fördelar med sitt geografiska läge.

Med andra ord, betonar Davutoglu, kan Turkiet inte längre vara en perifer stat vars politiska roll går ut på att vara ”en bro” mellan civilisationer, utan det måste föra en aktiv utrikespolitik och bli ett centrum för politiskt beslutsfattande. Och för att bli detta måste det bygga upp en ny identitet, karakteristisk för dess nya ambitiösa roll i Euroasiens breda område. Genom att bryta upp med det kemalistiska Turkiets utrikespolitiska orientering, rekommenderar Davutoglu partnerskap med stormakter (USA, EU, Ryssland, Kina) och förnyelse av sina inflytelsesfärer, som territoriellt skulle sammanfalla med det tidigare Osmanska rikets viktigaste provinser. I det sammanhanget skulle vissa regioners inhemska muslimska befolkning utgöra ”byggmaterial” för Turkiets nya regionala och globala maktbygge.

Det har redan påpekats att Kaukasus och Centralasien, Mellanöstern och Balken är de områden inom vilka det nutida Turkiet vill förnya sitt politiska, ekonomiska och även militära inflytande. Bland dem har Balkan en särskild betydelse, eftersom den alltid har utgjort en ofta förnekad bas för ”turkisk europeiskhet”. När han analyserar den här aspekten av den neoosmanistiska doktrinen, uppmärksammar Tanasković särskilt en mycket viktig essä av den turkiske politologen Mehmet Ali Kilicbej med titeln ”Vi är riktiga européer”. I den essän betonas särskilt att kriget i Bosnien varken var ett resultat av konflikten mellan kristendom och islam, eller ett krig mellan civilisationer i enlighet med Samuel Huntingtons teori, utan det mest seriösa försöket i modern historia att kasta ut Turkiet från Europa och skicka det till öst, som det aldrig hört till och som alltid varit betydelselös för Turkiet. Ur den essän kan man tydligt se att neoosmanister håller på att bygga en ny identitet för Turkiet, huvudsakligen på Osmanska rikets politiska och kulturella spår i Balkanländerna. För dem är Balkan en primär inflytelsezon och majoriteten av deras aktiviteter kommer att tillägnas lösandet av politiska problem på Balkan, givetvis, i överensstämmelse med det nutida Turkiets intressen. I det avseendet är det indikativt att Serbien är ”ett grannland” för det officiella Turkiet.

Genom att påminna att det osmanska kulturarvet systematiskt förstördes i balkanska länder under den postosmanska perioden och att det då svaga Turkiet inte kunde sätta sig emot effektfullt, påpekar Davutoglu att den processen gått längst i Grekland och Turkiet. Just därför, fortsätter ”den turkiske Kissinger” är det nödvändligt att koncentrera sig på två grundläggande och traditionella stötepelare för den osmansk-panturkistiska politiken på Balkan: bosnjakerna och albanerna. De utgör en grudläggande mänsklig bas för den förnyade turkiska politiska och ekonomiska makten, och därför behöver man göra allt för att tillfredsställa deras politiska aptiter. Ett starkt Albanien och centraliserat Bosnien-Hercegovina samt det självständiga Kosovo, utgör ett förstaklassens intresse för Turkiet, men hänsyn till att man endast på det sättet kan motsätta sig andra makters inflytande i regionen: det ryska (via serberna och eventuellt bulgarerna) och det tyska (via slovenerna och kroaterna). Bågen som sträcker sig från [den bosniska staden] Bihac i väst, via centrala och östra Bosnien, därefter Raska (Sandzak), Kosovo, Albanien, Makedonien, Kardzjali till Trakien – utgör enligt Davutoglu en livsviktig korridor för Turkiet. Davutoglu anser att den serbiska avsikten under kriget i Bosnien och i Kosovo var att skära av den korridoren, och han är övertygad om att man behöver göra allt för att förnya den. Annars skulle bosnienmuslimerna överlåtas till Kroatiens assimilatoriska inflytande, medan Sandzak-muslimerna och kosovoalbanerna skulle överlåtas till Serbiens inflytande.

Hur mycket Turkiets utrikespolitiska agerande gentemot Balkan är seriöst genomtänkt och projicerat för en längre tidsperiod vittnar även den del av Davutoglus bok Den strategiska bredden som handlar om existensen av tre koncentriska geopolitiska cirklar, inom vilka turkiskt inflytande av olika djup och intensintet skulle manifestera sig. Det första är den så kallade inre kretsen, som utgörs av Kosovo-Metohija (därmed också Serbien), Albanien och Makedonien. Den andra, mellancirkeln, utgörs av Grekland, Serbien, Bulgarien, Bosnien-Hercegovina, medan i den yttre cirkeln ingår Kroatien, Ungern och Rumänien, och den är inte av primär betydelse för Ankara.

För Turkiet är det viktigaste att Albanien och hela den albanska nationen stärks så mycket som möjligt. Man får inte tillåta att Albanien även fortsättningsvis blir ett svagt och fattigt land, eftersom Italien och Grekland i det fallet skulle stärka sitt inflytande där, och motverka turkiska politiska ambitioner och regionala intressen. Davutoglu är helt medveten om komplexiteten och motsägelserna i de albansk-makedonska relationernas allomfattande problematik, liksom även om risken att deras försämring öppnar dörren för grekiskt, bulgariskt och serbiskt inflytande på detta inifrån splittrade och de facto styckade land. Därför, påpekar Davutoglu, måste Turkiet stärka den albansk-makedonska statsgemenskapen, och skapa alla villkor att albanerna maximalt utnyttjar sina mänskliga rättigheter i Makedonien så att man bevarar ordningen och integriteten i detta instabila land.

Beträffande taktiken för den andra geopolitiska cirkeln av länder är det viktigaste att Turkiet här reagerar aktivit och i tid på varje deras försök att åstadkomma ett tätatre fördragsmässigt samarbete sinsemellan – med initiativ för ingående av motfördrag så att ballansen inte förändras till Turkiets och dess balkanska skyddslingars nackdel. Det är viktigt att betona att Davutoglu inte ifrågasätter axeln Belgrad-Athen. För honom är detta ett politiskt faktum som man inte kan påverka. Man kan dock påverka att även Sofia inte ansluter sig till den axeln. Han befarar den möjligheten och rekommenderar öppet största möjliga preventiva aktiviteter gentemot Bulgarien så att det binder sig så mycket som möjligt till Turkiet. Hur framgångsrikt Turkiet varit på den punkten kan man se i det faktum att alla olösta frågor mellan Bulgarien och Turkiet (och det finns många sådana) var på något sätt nedtystade och marginaliserade för att möjliggöra Bulgariens inträde i EU år 2007. Den turkiska minoritetens parti i Bulgarien bidrog också mycket till det, och dess ledare Ahmet Dogan har nästan alltid varit en önskvärd politisk partner för alla bulgariska politiska partier. Dessutom har Bulgarien erkänt Kosovos självständighet, dess representant har ”innerligt” försvarat Kosovos rätt till självständighet inför internationella domstolen och dess politiska ledare oupphörligen uppmuntra albansk-makedonskt samarbete. Därav kan man dra slutsatsen att Bulgarien gör detta för att det också skulle dra partiell nytta i den givna geopolitiska situationen på Balkan, särskilt i östra Makedonien.

I slutet av denna del av recensionen kan vi tillägga att stormakter, i första hand USA. Storbritannien, Frankrike och Tyskland har ingenting emot denna turkiska utrikespolitiska vändning. Det verkar som om inte heller Ryssland motsätter sig detta, och Kina har den frågan inte alls inom sitt synfält. Ofta kan man höra åsikten att Turkiet (som Natomedlem) är USA:s och Storbritanniens simpla regionala hantlangare, som inte gör någonting annat än att uppfylla deras politiska krav, och att det i gengäld får just rätten att ”skapa ordning och fred i sin gård”. Så kan det kanske te se vid ett första ögonkast, men det är långt från sanningen. Det stämmer att Turkiet respekterar de anglo-saxiska ländernas politiska intressen och krav men det är samtidigt redo att motsätta sig dem i fall att dess egna strategiska politiska intressen kräver det. Turkiet kommer aldrig att hota dem för att bahaga sin sponsor på andra sidan av Atlanten. Mot den bakgrunden bör man också tolka vissa mycket intressanta politiska manöver från Turkiets regering, som obehagligt överraskat USA: hemskickande av dess ambassdör i Washington ”på konsultationer” pga. antagande av resolutionen i den amerikanska kongressen varmed förföljelser av armenier i Turkiet under det första kriget betecknats som folkmord; vidare försämrade relationer med Israel med anledning av att palestiniernas position i Gaza-remsan hotades; stödet till den iranska presidenten Mahmoud Ahmadinejad (som annars är USA:s uttalade fiende), samt anslutningen till det ryska gasledningsprojektet South Stream. Allt detta bekräftar att Turkiet strävar efter att föra sin politik självständigt, och att ett sådant agerande är att vänta i den snara framtiden.

Nova srpska politička misao