Åke Sandin, grundaren av Radio TUFF

Nu när det pågår ett skamligt drev mot fredskämpen Åke Sandin finns all anledning att uppmärksamma honom på samma sätt som han via Radio TUFF i åratal uppmärksammat andra – genom att tilldela honom rosor.

Rosor till

… Åke Sandin, för hans livslånga och oförtröttliga engagemang för en godare och fredligare värld. Det är fullt naturligt att Åke Sandin förföljs av de som slösat bort sin stund på jorden på att utveckla konsten att ständigt känna efter vindens riktning och styrka. De saknar ju (kontakt med) det som Åke har – en inre kompass.

Balkanpuls

”Vart kommer du ifrån?” Då är det inte alltid lätt att svara, ens för mig själv om jag skall vara ärlig. Jag skulle vilja, rent instinktivt, kunna svara ”Sverige” eller ”Serbien” eller i ovanliga fall till och med ”fd Jugoslavien” när jag ibland stöter på personer som inte riktigt tagit till sig imperiets skapande av några nya länder under 1990-tales söndring av landet. Ofta blir det istället, ”Jag är född i Sverige, med Serbiska rötter”, eller ”Jag är svensk men mina föräldrar invandrade från fd Jugoslavien i slutet av (19)60-talet och slet ut sig till förtidspension för att modernisera Sverige”.

När jag är på humör och bara vill jäklas säger jag på klockren ”Göteborgska”; ”Jag ä la helsvensk höladu (hör väl du) och mitt namn är ett urgammalt vikinganamn från Snorre Sturlassons tid besläktat med bla Glenn och Oden. Läste du aldrig Eddan?”

-”Nähä!?!? Menar du att…”

Ansiktsuttrycken som framträder efter denna beskrivning är ofta obetalbara men samtidigt så accepteras förklaringen av de flesta som fullt realistiskt (om man inte råkar vara släkt med populärhistorikern Fredrik Lindström vill säga). Jag korrigerar mig dock ganska omgående genom en mer korrekt beskrivning och återställer på så sätt ordningen snabbt och effektivt – ”Du. Invandrare med konstigt namn. Jag. Infödd (med inte så mindre konstigt namn).”

Krigen i mitt andra hemland under 1990-talet fick mig att gradvis intressera mig mer för historia och samhällskunskap. Konfliktforskning och politik blev mitt nya kall på fritiden. Detta decennium splittrade mig också rejält med sina oerhört sorgliga och fruktansvärda händelser men formade mig samtidigt på ett sätt som jag aldrig skulle vilja vara utan. Jag lärde mig förstå och uppskatta mina rötter som tidigare endast var halvt om halvt närvarande under sommarmånaderna med familjen (mamma, pappa och storasyster) som vi tillsammans  spenderade i dåvarande Jugoslavien (dagens Serbien).

Förutom att på olika sätt påverkas av krigets alla konsekvenser så matades jag med kunskap, erfarenheter och bilder jag för alltid skulle vilja slippa bära med mig. Att som svensk medborgare behöva oroa mig för att bli hotad eller försöka förklara för familj och vänner varför jag blir förolämpad, eller smutskastad pga mitt ursprung och mina åsikter är en av konsekvenserna man får känna på som serb i Sverige. Jag är inte ensam men jag är en av mycket få serber (den näst största minoriteten efter finländarna) i Sverige som försöker hantera detta genom att stå upp och möta okunskapen och de många lögnerna som sprids om oss. De flesta andra orkar inte längre och jag förstår dem. Över två decennier av medial smutskastning ger djupa sår i själen och tär på självförtroendet. Men fler och fler engagerar sig långsamt men säkert och det känns upplyftande måste jag säga. Det ger energi.

För någon dag sedan passerade den 10:e juni  som för 14 år sedan innebar att västvärlden upphörde med terrorbombningarna över Jugoslavien (Serbien och Montenegro). Jag stod mitt uppe på Götaplatsens scen och förberedde mig för fredskonserten som en grupp svenska och serbiska ungdomar från Göteborg planerat riktigt bra och jag kände någonstans att de närmare 80 dagarna utav dagliga demonstrationer på Gustav Adolfs Torg tog ut sin rätt men att det nu var dags för världen att börja lyssna på oss. 

Så fel jag hade.

Trots Internets genombrott så var det snarare tvärtom. Historien om vad som hänt skrevs om. Media och politiker ville sola sig i glansen av att ha satt spiken i kistan för vad de var övertygade om var de tyranniska serberna som spred mord och förödelse bland fördrivna och våldtagna kvinnor, äldre och barn. Ursinningslöst våld förekom på alla sidor men den eskalerande överdriften och skuldbördans obalans präglar fortfarande beskrivningen av Balkans tragiska öde.

Om det berodde på att energin tillfälligt tog slut eller om vi svenskar och serber som ville göra oss hörda inte skrek tillräckligt högt och på så vis kunde överrösta propagandamaskineriet från de PR-friserade ”segrarna” i Väst vågar jag inte svara på. Kanske var det främst för att serber aldrig trivts i rollen av att öppet vara eller spela offer och att tycka synd om sig själva? Kanske var det för att vi helt enkelt inte hade kraft nog att ens försöka få opinionsbildare att förstå att det fanns fler offer i den tragiska Balkankonflikten. Fler historier att skildra. Fler grymma övergrepp som också drabbade serberna. Övergrepp som fortfarande pågår i fd Jugoslavien men som tystas ner, skrivs om, glöms bort eller ignoreras.

Jag slits mellan tre världar (Sverige, Serbien och Ingenmansland), två identiteter och en aldrig sinande energi att vilja berätta min historia. Bloggandet går trögt (då tiden inte riktigt är min vän just nu) men är ändå en bra ventil att ha när hopplösheten är påtaglig eller när glädje skall spridas.

Mina föräldrar invandrade till Sverige när invandrarna sågs som något välkommet (hos de allra flesta svenskar). De kom med en dröm, nya kulturer, spännande mat, arbetsvilja, kreativitet och en nyfiken beundran för Sveriges invånare och natur som tog emot dem med öppna armar. Nåja, halvöppna i alla fall. Jag har bevarat små fragment av minnen då mina föräldrar jobbade skift. De slet oavbrutet! Min syster och jag såg sällan båda våra föräldrar samtidigt vid frukostbordet. De gjorde allt och mer därtill för att vi alla skulle ”passa in” i det lilla samhället norr om Göteborg. Min syster tog också hand om mig och bättrade på min svenska till tonerna av ”Fem myror….” och ”Halv fem”, efter skolan. Drömbilden våra föräldrar hade om Sverige förvandlades sakta men säkert till  förslitningsskador, kronisk ledvärk och förtidspensioneringar efter att ha vänt ut och in på sig själva för mig och min systers skull. För att vi skulle ha det bra, utbilda oss och lyckas i Sverige. För att de skulle kunna spara ihop en slant och kanske investera i något. För att vi alla skulle ses som integrerade och värdiga vår vistelse i Sverige.

Vi har på många sätt lyckats jag och min kära syster. Vi är engagerade medborgare i samhället, vi har båda karriärer och har underbara familjer. Vi lär våra barn om tolerans och alla människors lika värde. Framförallt lär vi dem att överträffa sig själva, att våga, att ha empati för andra och att ödmjukhet, respekt och ärlighet måste vara normen för hur de skall agera gentemot varandra och andra. Precis som mina föräldrar en gång lärde mig och min syster.

På så vis kommer våra barn att känna tillhörighet, stå upp för rättvisa och tala sanning i vilket sammanhang det än må gälla.

De kommer att vara fullvärdiga medborgare i vilket land de än väljer att rota sig i i framtiden och ”mitt” Ingenmansland är förhoppningsvis något de endast kommer lära sig betydelsen av när de läser pappas gamla blogginlägg.

Bäst i Juni:

Justitia Pax Veritas nominering av Jan Hagberg till Raul Wallenbergpriset

Sämst:

Public Service i Grekland finns inte längre.

Pozdravningar

DNS

Den ”Nakne” Serben>>

Till Raoul Wallenberg Academy

Vår organisation som bl.a. ägnar sig åt människorättsliga frågor har tack vare en debattartikel i SvD av integrationsminister Erik Ullenhag uppmärksammats på instiftandet av ett nytt pris till minne av Raoul Wallenberg.^[1] Mot den bakgrunden föreslår Justitia Pax Veritas att priset tilldelas stockholmaren Jan Hagberg som i Raoul Wallenbergs anda i dag arbetar för att öka kunskapen om en särskilt farlig form av främlingsfientlighet och intolerans.

Bakgrunden till Raoul Wallenbergs beundransvärda gärning var den nazistiska totalitarismen och expansionismen som utrotade miljontals människor bara för att de ansågs tillhöra en ”lägre ras”. Förutom judar, som var en särskild måltavla, utsattes också den slaviska befolkningen i Östeuropa för nazisternas förintelsepolitik. Den nazistiska Drang nach Osten-utvidgningen drabbade bl.a. miljontals polacker, vitryssar, ryssar och serber. De sistnämnda led särskilt mycket pga. sitt hårdnackade motstånd mot den nazistiska ockupationen och söndringen av Jugoslavien. På grund av deras två motståndsrörelser – den kommunistiska och den monarkistiska – bedrev Hitler en särskilt hård politik mot det serbiska folket. Dels lät han diverse chauvinistiska regimer i nybildade lydstater bedriva utrotningspolitik riktad mot serber men också mot judar och romer (det mest ökända exemplet är koncentrationslägret Jasenovac där t.o.m. nazistiska SS-officerare var förfärade över brottens omfattning och brutalitet). Dels tillämpade de nazistiska ockupanterna den så kallade 100:1 kalkylen vilket innebar att för varje dödad soldat i Tredje Rikets tjänst avrättades 100 civila serber.

När vi idag hedrar Raoul Wallenberg ska vi komma ihåg att han verkade i en tid då rasismen var normaliserad genom att den förespråkades och utövades av många som tillhörde Europas högsta samhällsskick. Idag finns det en hel del organisationer och individer som bekämpar olika former av intolerans och främlingsfientlighet som bedrivs av extremistiska grupper och individer. Den kampen är givetvis värdefull och viktig men Jan Hagberg är nästan ensam om att ha uppmärksammat en särskilt farlig form av rasism – den som odlas av delar av etablissemanget. I sin artikel ”Det fina minglets rasism” skriver Hagberg bl.a. följande:

”Öppna och läs så en svensk tidnings skriverier om de slaviska folk, om de länder som inte alldeles underkastar sig västs diktat. Länder som Ryssland, Vitryssland eller Serbien. Läs vilken artikel som helst om serber – och byt sedan ut artikelns serber mot judar. I det ena fallet lyfts inte på ett ögonbryn över de grövsta kränkningar. Vad hjälper att mer än 100 000 människor med sådant ursprung lever i vårt land. Över den andra varianten skulle medierna gå i fullständigt spagat – för att nå ända fram till Auschwitz.

President Clintons utrikesminister Madeleine Albright, krigsförbrytarska som medansvarig för bombkrig i strid mot FN-stadgan, har nyligen varit i sitt födelseland Tjeckien för att sponsra sin nya bok Pragvintern. Hon möttes i ett varuhus av en demonstration ledd av den tjeckiske filmaren Vaclav Dvorsak, upphovsman till filmen ”Det stulna Kosovo”. Detta tilltag fick den verserade, tidigare ministern att alldeles tappa besinningen och inför menigheten tjuta: ”Disgusting Serbs!”

Byt gärna ut ordet Serbs mot Jews, uttalat av – bara som en tanke – en östlig utrikesminister, och det är lätt att inse vilka rubriker som skulle spridas (över västvärlden). Nu blev här tyst som i graven, för det var den accepterade, de fina kretsarnas rasism som uttrycktes av den avsuttna ministern.”^[2]

Som Jan Hagberg antyder i sin artikel är exempel i Sverige på etablissemangets rasistiska och främlingsfientliga utbrott à la Albright inte få.^[3]. För ca ett år sedan kallade en känd svensk programledare serber för breivikar, pyskopater och dumma i huvudet; i ett direktsänt radioprogram med rikstäckning. Justitiekanslern, som annars frekvent väcker åtal för hets mot folkgrupp pga. anonyma läsarkommentarer på hemsidor för marginella politiska rörelser, beslöt att inte inleda förundersökning med motiveringen att yttrandefriheten är särskilt stark när det gäller ”politiska yttranden” och ”debatt i frågor av allmänt intresse”. JK:s beslut föregicks av utspel från två framstående ”antirasister” som försvarade(!) programledarens hätska utspel.^[4] En annan, mycket framstående ”människorättsaktivist” fällde i Sveriges Radio grova och generaliserande omdömen om det serbiska folket med påståenden om att serberna ska vara särskilt våldsamma och att deras kyrka ”alltid har varit en negativ kraft”. Det aktuella programmet, som var helt i linje med Albrights uttalande ”Disgusting Serbs!”, friades av Granskningsnämnden, trots nämndens i övrigt mycket restriktiva praxis när det gäller negativa uttalanden om folkgrupper.^[5]

I en del svenska gymnasieskolor pågår dessutom ett projekt om konflikten i före detta Jugoslavien som utsätter svenska elever för förenklade budskap och döljer stormakters avgörande roll när det gäller blodbadet mellan de jugoslaviska folken. Det serbiska folket är denna gång särskilt ansatt pga. sitt motstånd mot söndringen av Jugoslavien och mot koloniseringen och ödeläggelsen av den resursrika och strategiskt viktiga Balkanhalvön – mot en nutida Drang nach Osten-utvidgningspolitik. Justitia Pax Veritas har tagit emot åtskilliga rapporter om svenskserbiska skolelever som mår dåligt pga. kollektivt skuldbeläggande, och för dem är Jan Hagbergs tappra ord plåster på de själsliga såren.

Det är uppenbart att Jan Hagberg, i Raoul Wallenbergs anda, verkar i extremt hård motvind när han klär av etablissemangets rasism eller, för att använda integrationsminister Erik Ullenhags uttryck, normaliserat hat. Därför anser Justitia Pax Veritas att Jan Hagberg är en självklar vinnare av Raoul Wallenbergpriset.

Tack Jan Hagberg! Länge leve Raoul Wallenbergs minne!

Justitia Pax Veritas>>

Stockholm den 10 juni 2013

Tre minuter efter Cristiano Ronaldos ledningsmål visade Real Madrid-supportrar Ultras banderollen ”Kosovo es Serbia” (Kosovo är Serbien) som var synlig under ca en minut för miljontals tv-tittare som följde matchen.

Den här ståndpunkten delas av Spanien, en av fem stater inom EU som inte har erkänt Kosovo. Som bekant har Spanien problem med Katalonien, där en stor del av befolkningen vill ha självständighet, medan organisationen ETA kämpar för Baskiens utbrytning.

Den här typen av stöd för Serbien i Kosovo-frågan har blivit vanlig på fotbollsläktare i Polen, Ryssland och Grekland samtidigt som banderoller med identiskt budskap har också synts på Paris Saint-Germains matcher.

Emellertid har Serbiens regering, efter kraftiga och kontinuerliga påtryckningar och hot från EU, Nato och USA, skrivit under ett avtal som innebär erkännande av den självutropade ”Republiken Kosovos” konstitution.

Atletico Madrid vann den prestigefyllda matchen på Bernabeu med 2—1 efter förlängning.

Balkanpuls

Twisted Projections of Conjured Present

Just as I warned back in January, the race to blame the Great War on the Evil-Serbs-and-Russians (properly pronounced in the same breath) is on. 

Austrian view of the Serbs in 1914, now the Anglo-American mainstream

In the New York Times’ Sunday Book Review, Reuters editor Harold Evans gave a glowing review to Christopher Clark’s ”The Sleepwalkers”, which blames Serbia for ”expansionism” and ”terrorism,” and Russia for ”creating a narrative to justify taking up arms”, by ”shift[ing] the moral onus from the perpetrator to the victim.” Naive France and gullible Britain got suckered in, and thus the Great War began.

This is, of course, patent nonsense. The French wanted a war of revenge for 1871, and this seemed as good an occasion as any. Britain chose to go to war, and while Sir Edward Grey couldn’t imagine the actual horrors the war unleashed, his famous comment about the ”lamps going out all over Europe” more than suggests he was aware something horrible was about to happen. Does that sound like being suckered in by the wicked, wily Russians to you?

Barbara Tuchman began her ”Guns of August” with the parade of European royalty at the 1910 funeral of  Edward VII of England – ”on history’s clock it was sunset, and the sun of the old world was setting in a dying blaze of splendor never to be seen again.”

Clark, on the other hand, opens his book with the 1903 May Coup, which Evans gleefully cites in gory detail:

”King Alexandar and Queen Draga, betrayed and defenseless, huddle in a tiny closet where the maid irons the queen’s clothes. They are butchered, riddled with bullets, stabbed with a bayonet, hacked with an ax and partially disemboweled, their ­faces mutilated beyond recognition and the bloody half-naked remnants tossed from the royal balcony onto the grounds.”

Those horrible Serbs, murdering their defenseless king that way! Such savages! Let’s set aside the inconvenient fact that the squeamish Brits were busy at the time setting up concentration camps for Boer civilians. Clark doesn’t explain why the Obrenovic king was killed, as such hatefacts would interfere with his precious narrative. So the reader doesn’t get to understand the heavy-handed absolutism of the Obrenovics, their servitude to Austria at the expense of their country and people, and the long string of abuses and humiliations heaped on both the ordinary Serbs and the military. His marriage to Draga Masin, a rich merchant’s divorced daughter who went so far as toinvent a pregnancy to appear likeable, was just the last straw. While I can’t in good conscience approve of the method of their dispatch, they well deserved to be overthrown.

But Clark needs to show that Colonel Dragutin Dimitrijevic ”Apis” was an evil, murderous conspirator who deliberately started WW1 out of his Serb nefariousness, so the context of the May Coup, Austria’s abusive relationship with Serbia, and just about everything relevant to the situation gets shoved aside.

He does, however, cite ”historians of gender” to argue that all of the politicians involved were men, and had masculinity issues. Such depth of analysis! Lest he be considered insufficiently postmodern, Clark also deems Austria’s ultimatum to Serbia – long considered a standard of shamelessness and bad faith – as “a great deal milder” than the 1999 NATO ultimatum to Serbia. Considering that Rambouillet was patterned after the Austrian ultimatum, and that its purpose was to make the war inevitable, I’d say Clark missed the point by such a wide margin here, he ended up shooting himself.

This is technically supposed to be a review of two books, Clark’s and Sean McMeekin’s ”July 1914″, but Evans spends most of his time on Clark. I get the impression McMeekin was brought along to make the case against Russia. He had previously written a book called “The Russian Origins of the First World War,” and Evans relies on him to make the claim that ”Russia’s crime was first in escalating a local quarrel by encouraging Serbia to stand up to Austria-Hungary and then accelerating the rush to war.”

So, if only Austria had been given a carte blanche by the rest of Europe – as it had by Germany – to curb-stomp the ”terrorist, expansionist” Serbian savages, there would have been no WW1 – and perhaps Britain would still bestride the world. What a load of hummus.

I can understand the lament over world empire lost. I can understand the desire to blame the perennial Other – the Orthodox Slavs – for the myriad of sins of the Catholic and Protestant West. I even understand the twisted projection of conjured present - with Serbs as the arch-villains the white-knighting humanitarian West needs to defeat to save the Muslim damsel in distress and win her affections – to a traumatic event a century prior; in both cases, facts are discarded or suppressed when they interfere with the narrative.

But when the modern Anglo-American historians and politicians end up sounding like Kaiser Wilhelm – whom Clark cites at one point as saying, ”Stop this nonsense! It was high time a clean sweep was made of the Serbs,” – then one can only conclude they represent a civilization that has deeply lost its way.

Vad ska man säga, själva diskussionen om legalisering av organhandel är för mig motbjudande. Det gjorde ont i själen att höra historien om min bekant. Om man går med på att sälja sin njure för att få mat på bordet vad blir nästa steg? Ett öga för att köpa skolböcker till sina barn??

Det är för att införa den här typen av ”demokrati” som länder bombas och invaderas, allt under humanistiska, för att inte säga ”hjärtskärande”, förevändningar.

Gustav Pelagic

Lästips: Transplantation ska inte vara ett privilegium för de rika>>

Jasenovac och Stara Gradiska,
är hem till Maks(*) slaktare
I Capljina låg ett slakthus,
[floden] Neretva förde bort många seber
Skinande stjärnan ovanför Metkovic,
hälsa vår Ante Pavelic.

Den som väntar sig några protester från EU eller ansedda västliga människorättsorganisationer är illa informerad. Snarare kan man påstå att den här incidenten visar att Republiken Kroatien uppfyllt samtliga villkor för att gå med i EU. I de flesta EU-länderna har nämligen en del av den politiska och nästan den hela mediala eliten i åratal ansträngt sig för att skapa antiserbiska stämningar hos sin befolkning. Detta framför allt för att rättfärdiga det västliga storkapitalets nya ”humanitära” interventioner runt om i världen där man i namn av mänsklighet och demokrati slår sönder och plundrar land efter land.  I den diskursen utgör ju serber en fågelskrämma (och varning för de som vägrar rätta in sig i ledet). Till vilken grad serbofobin blivit en del av den västliga elitens väsen och identitet symboliseras för svensk del kanske bäst av att den populäre skådespelaren och programledaren Gert Fylking i ett känsloladdat utfall ”smickrade” det serbiska folket med epiteter som ”breivikar”, ”psykopater”, ”dumma i huvudet”. JK lade ner förundersökningen mot Fylking  medan hans kollega och den EXPO-anknutne Robert Aschberg skyndade sig att med en genomskinligt vilseledande retorik försvara Fylkning i Aftonbladet. Och medan den Goldman Sachs-ägda ”vänstertidningen” vägrade ge utrymme att bemöta Aschbergs försvar av hetsen mot serberna (med motivering att hans artikel inte var en debattartikel…) så gav senare den Goldman Sachs-ägda ”högertidningen” SvD utrymme till en miljöpartistisk Sturmtruppenführer för ”kreativt” fiskande av muslimska röster att påstå att Gert Fylking ”tystats ned”. Ja, tydligen är det hemskt att någon i ett EU-land överhuvudtaget dristade sig till att protestera när man i i demokratisk anda kallar serberna ”breivikar”,  ”psykopater” ???  Här har det numera EU-vänliga Miljöpartiet verkligen utrymme att väcka frågan huruvida Sverige egentligen uppfyller samtliga villkor för ett fullvärdigt EU-samarbete?

För Kroatiens del kan vi lägga till att i stort sett samtliga resurser av värde numera ägs av transatlantiskt kapital. Resten har typer som ovannämnde ”sångaren” Kerum fått ta hand om. Inte och undra på att de nya ägarna har ett intresse av att underblåsa ett hat mot serberna, trots att dessa lyser med sin frånvaro i Kroatien. Bättre det än att medborgarna börjar ställa ”onödiga” frågor som t.ex. ” vem äger våra naturresurser?”, ”vem äger våra medier?”, ”var är våra industrier?”,” var är våra banker?” och ”var är den självständighet som vi krigade för?” Av samma anledning som man hade intresse av att underblåsa etnisk nationalism i Jugoslavien efter att den transatlantiska eliten enats om att landets fortsatta existens var överflödigt och kontraproduktivt för den nya EU-ropeiska och världsordningen. Samma transatlantiska elit som underblåste etnonationalistiska krig och som ett led i sin Drang nach Osten-politik framgångsrikt styckade och koloniserade det en gång i tiden industrialiserade och relativt välutvecklade landet kan idag luta sig tillbaka och utropa ett förnöjsamt ”Sieg Haag!” Fingeravtrycken är så gott som borttagna.

Gustav Pelagic

(*) Vjekoslav ”Maks” Luburic var chef för det ökända förintelse- och koncentrationslägret Jasenovac.

Dock berör Eulex undersökning inte de politiska och andra sponsorer  utan vars stöd det skulle vara omöjligt att driva kliniken. Enligt en utredning av den tyska underrättelsetjänsten som läckte ut 2008 sker ingenting i Pristina utan godkännande av minst en av de tre dominerande brottssyndikaten.

Läs hela artikeln om organhandel i Kosovo på Nyhetsbanken.se>>

Treason

After a ten-round circus in Brussels, on April 19 the quisling regime administering Serbia on behalf of the Empire said it was ready to declare Serbia’s rape consensual.

To hear them say it, they did this to ”save” the Serbs who remain in the occupied territories (recognized by the Empire as the ”Republic of Kosovo”) from another pogrom. This is cynicism at its worst, because the ”deal” turns those very Serbs over to the tender mercies of the Albanians and NATO – the very parties responsible for the peril of pogrom to begin with.

NATO is supposed to ”protect” the Serbs, much as it has ”protected” their brethren living in the ghettos elsewhere in the occupied province. Much as it has ”protected” them during theactual 2004 pogrom. No, the tanks and bullets of the barricades showdown are more likely to be the NATO response.

Treaties with the Empire aren’t worth the paper they are printed on. Whatever ”guarantees”, safeguards and privileges this ”agreement” offers the Serbs on paper will vanish with the first KLA boot on the ground, or the first NATO tank. Just as it happened in 1999, and has been happening ever since.

In recognizing the statehood of ”Kosovia,” submitting to the EU and Imperial demands, selling out its citizens – both in the occupied territories and the rest of Serbia – the quisling government in Belgrade has trampled the Serbian constitution, and committed high treason.

Whatever legitimacy it could claim to have, it has now lost. Entirely.

As of April 19, 2013, the President and government of Serbia stepped outside the law. On Friday, April 26, the parliament of Serbia did the same.

Make of that what you will.

Gray Falcon

Kärlekslåten Ne pokušavaj mijenjat’ me (”Försök inte ändra mig”, 1982) av den montenegrinske sångaren och låtskrivaren Miladin Šobić är högaktuell i dagens Storinkvisitorns rike och där det pågår ständiga och systematiska försök att ”skola om” människans känslor och tankar, att programmera människans existens. I den storpolitiska kontexten försöker en grupp stater ledda av en oändligt rovgirig och ljusskygg elit påtvinga resten av mänskligheten samma livsstil.

Nedan följer en mer eller mindre bokstavlig och opoetisk översättning av några verser.

Försök inte ändra mig
Det här är trots allt mitt huvud
När det vill vakna, låt det vakna
När det vill sova, låt det sova

Försök inte ändra mig
Det här är trots allt mina händer
Bara vi vet hur vi tillsammans
genomled lycka genomled nöd

Försök inte ändra mig
Det här hjärtat har alltid varit med mig
Hur många blodiga vägar har vi inte
gått på berg och på dalar

Låt ingen annan ändra dig
Förbli för alltid det du är
Och om du tror att vi är alltför fjärran
Gå inte mot mig
Stanna där du är

…

Jag bär en ryggrad, en stålstav
- tycker inte om att sänka huvudet -
med den förenar jag marken och himlen
när man flyger och när man lider