Intellektuella som under det kalla kriget läste ansedda tidskrifter som den brittiska Encounter, den tyska Der Monat, den franska Preuves osv. – listan är lång – kunde inte veta att bakom dessa tidskrifter stod CIA med sina människor, pengar, politik och intressen. [1]
Sanningen, eller åtminstone en del av sanningen om CIA:s “kulturella” aktiviteter är väl- och tillförlitligt dokumenterad, juristerna skulle bortom varje tvivel. George Kennan http://sv.wikipedia.org/wiki/George_F._Kennan förklarade den här typen av engagemang med att USA saknar kulturdepartement, och att, därför, CIA var tvunget att överta den funktionen.
Med tanke på att det inte är lämpligt att avslöja underrättelsetjänsters inflytande på opinionsbildningen i sina och andra länder, utfördes finansieringen av dessa aktiviteter diskret, genom icke-statliga organisationer och stiftelser som nominellt ägdes av rika filantroper. Denna modell för finansiering av stiftelser skapades av Allan Dules alldeles i början av det kalla kriget.
Filantroper gav sitt namn, uppgav sig vara mecenater, men det var CIA som gav pengarna. Enligt en officell amerikansk rapport från 1976 var CIA inblandad i arbetet av cirka hälften av alla stiftelser som gav internatinella stipendier.
Kapitalister och underrättelsefolk
Den centrala ställningen i det kulturella kalla kriget hade den amerikanske miljonären Julius Fleischmanns Farfield foundation. Vid sidan av den stiftelsen, var det också t.ex. Fords, Rockefellers och Carnegies stiftelser som osjälviskt hjälpte CIA. Europeiska miljardärer som Rothschild och Astor låg inte efter sina amerikanska kollegor, och även de hade nära relationer med underrättelsetjänster, samarbetade hjärtligt med dem och lånade sitt namn vid behov. Närheten och hjärtligheten i dessa relationer kunde ha väckt frågan i vilken utsträckning ledande västliga staters politik är privatiserad, och vars intressen den tjänar.
Underrättelsetjänsters verksamhet syftade givetvis till att politiskt forma den allmänna opinionen och till att skapa distans till prokommunistiska och vänsteridéer överhuvudtaget, men dessa aktiviteter hade också mer bisarra följder.
En av ovanliga bieffekter av CIA:s inblandning i den kulturella sfären är kopplat till uppgången och populariteten hos den apstrakta expansionismen och transformering av dekroativa kladdet till elitkonst. Då det rörde sig om en konstriktning som inte var gångbar i Sovjetunionen och som behandlades som en dekadent antikonst, forcerades den apstrakta expressionismen i väst som ett uttryck för det fria skapandet, som en motpol till den statskontrollerade konsten. Miljardärerna som satsade (t.o.m. egna) pengar i en sådan konst bevisade att den inte kan vara annat än av toppklass.
Samma metod försökte man tillämpa inom den musikaliska skapandets domän, men med mycket sämre resultat. Det var inte lätt att hitta tillräckligt antal offer som var redo att kontinuerligt och frivilligt utsätta sig för tortyren att lyssna på modern musik. Målningar kan man se på i ett par sekunder och det är lätt att fly från dem. Det är svårare att fly från konserthuset, från den – beroende av affiniteten – musikaliska gärningen eller ogärningen.
Intellektuella i CIA:s tjänst
Det var inte särskilt svårt att vinna europeiska eller amerikanska intellektuella på sin sida. De fick möjligheten att samtidigt tjäna den magnifika syftet att främja friheten och att samtidigt leva flott, att företa lyxresor i världen, att bo på dyra hotell och att agressivt främjas i frihetsorienterade medier. För den mediala närvaron var det viktigt att tänka rätt, inte nödvändigtvis djupt. Det har alltid varit lönsamt att befinna sig på rätt sida.
Kada bi istina izbila na videlo, kada bi se izvori finansiranja otkrili, intelektualci koji su dobijali novac za svoj pregalački i slobodarski rad, uglas su tvrdili da nisu znali za izvore finansiranja niti da su mogli sumnjati da obilje novca dolazi od obaveštajnih službi. Verovali su da novac dolazi od bogatih obožavalaca i da je to nadoknada za njihova ogromna intelektualna ili umetnička pregnuća, za njihove blistave umove. Spisak ovih intelektualaca je dug i na njemu su titani poput Isaije Berlina, Deni de Ružmona, Artura Keslera, Česlava Miloša, Andre Malroa, Mirčea Eliadea, Hane Arent, da pomenemo samo najpoznatije.
När sanningen kom fram i ljuest, när finansieringskällor blev avslöjade, hävdade intellektuella som fick pengar för sitt mödosamma frihetsarbete att de inte kände till finansieringskällorna eller kunde tvivla på att massor av pengar kom från underrättelsetjänster. De trodde att pengarna kom från rika beundrare och att detta var ersättningen f´ör deras enorma intellektuella eller konstnärliga skapande, för deras lysande begåvningar. Listan med dessa intellektuella är lång är på den finns titaner som Isaiah Berlin, Deni de Ruzamon, Arthur Koestler, Czeslaw Milosz, André Malraux, Mircea Eliade, Hannah Arendt, för att nämna de mest kända.
Läsaren kan undra vad som är syftet med att påminna om den delen av den moderna historia och vad kan allt detta ha att göra med dagens värld. Troligtvis ingen alls. Icke-statliga organisationer, stiftelser och miljardärer som grundar och finansierar dem har givetvis inga kopplingar till underrättelsetjänster eller med liknande statliga institutioner. De har inga andra syften än att främja frihet och demokrati. Tiden då de apparatchik-intellektuella sålde själen till systemet, är förbi, dagens intellektuella tjänar bara kunskapen och sanningen. Slutligen är det kalla kriget över, friheten har vunnit och vi alla lever i den bästa av alla världar.
[1] Uppgifterna i denna text är baserade på fakta från böckerna Who Paid the Piper av Frances Stonor Saunders och MI6 av Stephen Dorril.
Vad hade rika filantroper, CIA och intellektuella och konstnärer med varandra att göra under det kalla kriget? Nebojša Katić, finansrådgivare från London och tidigare kolumnist i den belgradbaserade tidnigen Politika har skrivit ett intressant blogginlägg på serbiska som belyser den relationen.
Intellektuella som under det kalla kriget läste ansedda tidskrifter som brittiska Encounter, tyska Der Monat, franska Preuves osv. – listan är lång – kunde inte veta att bakom dessa tidskrifter stod CIA med sina människor, pengar, politik och intressen. [1]
Sanningen, eller åtminstone en del av sanningen om CIA:s “kulturella” aktiviteter är väl- och tillförlitligt dokumenterad, jurister skulle säga bortom varje tvivel. George Kennan förklarade den här typen av verksamhet med att USA saknar kulturdepartement, och att, därför, CIA var tvungen att överta den funktionen.
Med tanke på att det inte var lämpligt att avslöja underrättelsetjänsters inflytande på opinionsbildningen i sina och andra länder, utfördes finansieringen av dessa aktiviteter diskret, genom icke-statliga organisationer och stiftelser som formellt ägdes av rika filantroper. Denna modell för finansiering av stiftelser skapades av Allan Dules alldeles i början av det kalla kriget.
Filantroper gav sina namn, uppgav sig vara mecenater, men det var CIA som gav pengar. Enligt en officell amerikansk rapport från 1976 var CIA inblandad i arbetet av cirka hälften av alla stiftelser som gav internatinella stipendier.
Kapitalister och medhjälpare till underrättelsetjänster
Den centrala positionen i det kulturella kalla kriget hade den amerikanske miljonären Julius Fleischmanns Fairfield foundation. Vid sidan av den stiftelsen, var det också t.ex. Fords, Rockefellers och Carnegies stiftelser som osjälviskt hjälpte CIA. Europeiska miljardärer som Rothschild och Astor låg inte efter sina amerikanska kollegor, och även de hade nära relationer med underrättelsetjänster, samarbetade hjärtligt med dem och lånade sitt namn vid behov. Närheten och hjärtligheten hos dessa relationer kunde ha väckt frågan i vilken utsträckning ledande västliga staters politik är privatiserad, och vars intressen den tjänar.
Underrättelsetjänsters verksamhet syftade givetvis till att politiskt forma den allmänna opinionen och till att skapa distans till prokommunistiska idéer och vänsteridéer överhuvudtaget, men dessa aktiviteter hade också mer bisarra följder.
En av ovanliga bieffekter med CIA:s inblandning i den kulturella sfären är kopplad till uppgången och populariteten av den abstrakta expressionismen och omvandlingen av dekroativt kladd till elitkonst. Då det rörde sig om en konstriktning som inte var gångbar i Sovjetunionen, där den behandlades som dekadent antikonst, forcerades den apstrakta expressionismen i väst som ett uttryck för det fria skapandet, som en motpol till den statskontrollerade konsten. Miljardärerna som satsade (t.o.m. egna) pengar i en sådan konst bevisade att den inte kunde vara annat än toppkonst.
Samma metod försökte man tillämpa inom det musikaliska skapandets domän, men med mycket sämre resultat. Det var inte lätt att hitta tillräckligt antal offer som var redo att kontinuerligt och frivilligt utsätta sig för tortyren att lyssna på modern musik. Målningar kan man se på i ett par sekunder och det är lätt att fly från dem. Att fly från ett konserthus, från den – beroende av affiniteten – musikaliska gärningen eller ogärningen, är mycket svårare.
Intellektuella i CIA:s tjänst
Det var inte särskilt svårt att värva europeiska eller amerikanska intellektuella till sin sak. De fick möjligheten att samtidigt tjäna det magnifika syftet att främja friheten och att samtidigt leva flott, att åka på lyxresor runt om i världen, att bo på dyra hotell och att lbi agressivt främjade i frihetsvänliga medier. För den mediala närvaron var det viktigt att tänka rätt, inte nödvändigtvis djupt. Det har alltid varit lönsamt att befinna sig på rätt sida.
När sanningen kom fram i ljuest, när finansieringskällor blev avslöjade, hävdade de intellektuella som fick pengar för sitt mödosamma frihetsarbete samstämmigt att de inte känt till finansieringskällorna eller kunnat tvivla på att massor av pengar kom från underrättelsetjänster. De hade trott att pengarna kom från rika beundrare och att detta var ersättningen för deras enorma intellektuella eller konstnärliga skapande, för deras lysande begåvningar. Listan med dessa intellektuella är lång och på den finns giganter som Isaiah Berlin, Denis de Rougemont, Arthur Koestler, Czeslaw Milosz, André Malraux, Mircea Eliade, Hannah Arendt, för att nämna de mest kända.
Läsaren kan undra vad som är syftet med att påminna om den delen av modern historia och vad allt detta kan ha att göra med dagens värld. Troligtvis ingent alls. Icke-statliga organisationer (dvs. ”frivilligorganisationer”, övers. anm.), stiftelser och miljardärer som grundar och finansierar dem har givetvis inga kopplingar till underrättelsetjänster eller med liknande statliga institutioner. De har inga andra syften än att främja frihet och demokrati. Tiden då de apparatchik-intellektuella sålde själen till systemet, är förbi, dagens intellektuella tjänar bara kunskapen och sanningen. Det kalla kriget är ju över, friheten har vunnit och vi lever alla i den bästa av alla världar.
Nebojša Katić
[1] Fakta i denna text är tagna från böckerna Who Paid the Piper av Frances Stonor Saunders och MI6 av Stephen Dorril.
Relaterade artiklar
3 november 2010 | 13:48
Beatles och deras manager Brian Epstein förändrade världen – eller…?
3 november 2010 | 23:29
Kultur- och livsstilsspolitik har betydligt mer långtgående (geo-)politiska implikationer än vad de flesta anar.