Under ytan på den monumentala ekonomiska krisen, ”som snart kommer att vara över”, dyker enträget upp nya krishärdar – Island, Dubai, Grekland, dessa hinns ikapp av ännu nyare Spanien, Irland, Portugal, Östra Europa och vem vet vilka fler. Krisens ursprung är likadan överallt – önskan om att spendera mer än det går, att leva idag på bekostnaden av morgondagen. Den ekonomiska krisen är blott det starkaste symptomet på allvarliga samhälleliga sjukdomar.

I de politiska och ekonomiska systemens krig, har kapitalismen vunnit över socialismen. Utan ideologiska fiender, utan konkurrens, utan behov av att återigen bevisa något, de västliga samhällen och deras övergångsekonomiska efterföljare inträder in i åren av den arroganta triumfen och det sorgeliga intellektuella förfallet. I det stora korståget verkar det som att väst är på väg att övervinna även sig själv.

Med stöd av det framgångsrika arvet vilar den moderna kapitalismens dragningskraft på löftet om den eviga ekonomiska effektiviteten och välståndet, demokratin och rättstyret, på individuella- och mediefriheter. På varje berömvärd pelare av den moderna kapitalismen syns sprickor som inte kan läkas lätt. Även om ekonomiska och politiska modeller i Väst inte är enhetliga, även om samhällen skiljer sig sinsemellan är de grundläggande gemensamma trenderna tydliga.

I syfte att kunna spendera och köpa allt mer avsäger sig medborgarna gradvis välfärdsstaten, stabiliteten och tryggheten – de modernas samhällens största landvinningar. De vänder ryggen till solidariteten och gemensamma värden, offrar fritiden och familjen. I denna förödande individualiserade omgivning blir nu tydligt att löftet om den eviga ökningen av köpkraften och bekvämligheten inte kommer kunna hållas. Även det ekologiska drama som planeten konfronteras med är endast ett annat ansikte av samma fenomen – det meningslösa slösandet av tiden, varor, resurser.

Ekonomiska systemets effektivitet, kapitalismens heliga gral, visar sig idag vara skickligare på att skapa illusioner och finansiella bubblor än på att skapa reella värden. I de mäktigaste samhällssegmenten har man också tappart minnet av den protestantiska etiken – den affärsmässiga hederlighet och anspråkslöshet – som systemet vilade på och upprätthölls av. I stället för den etiken har det inte kommit någonting annat. Fjärran österns vitala ekonomier och samhällen håller idag lektionen för den arroganta och självtillräckliga Väst.

Demokrati som politisk grund och det västerländska samhällets stolthet övergår sakteligen i en fars. Den amerikanska Högsta domstolen fattade ett beslut den 21 januari i år av vilket det framgår att storfinanserna utan begränsning och utan störning kan finansiera politiska kampanjer och kandidater, spendera så mycket pengar de vill i politiska syften. I Europa, i Italien till exempel är det möjligt att vara ägare av ett medieimperium och utnyttja det i kampen om makten, eller genom sitt medieimperium påverka den allmänna opinionen och på det viset stödja sin egen politik. Politiska kandidaters och partiers värde motsvarar mängden av pengar och stöd från medier, privatägda självklart, som står bakom dem. Detta börjar bli både lagligt och legitimt.

Tack vare teknologin, men inte endast därför, är politiska poliser (säkerhetstjänster) starkare än någonsin under historien. Den privata integriteten som koncept håller på att försvinna, uppgifter om medborgarna samlas och katalogiseras – vid behov, men även utan det. De kan komma att behövas. Är denna utveckling orsakad av terrorism eller om terrorismen endast är en ursäkt för detta är i slutändan inte allt för viktigt. I den mån som politiska poliser blir mäktigare, blir den delen av säkerhetsstrukturer som sysselsätter sig med skyddet av medborgarna och deras egendom försvagade. Rädsla, osäkerhet och vanmakt smyger krypandes in i systemet och i människornas liv.

Det verkar som att medborgarna utan vånda och hjälprop accepterar systemet i vilket de lever, så att bilden av det moderna samhället kanske inte är så här dyster. Och kanske är den det. Vid västvärldens utkanter, men även inom den i städernas förorter, gror i det tysta ett motstånd som är allt svårare att få stopp på, kanalisera eller artikulera. Terrorism, anarki, ökande kriminalitet och Lumpenproletarisering av samhället utgör verkligen socialt, politiskt och även existentiellt uppror mot de växande sociala skillnaderna, det idélösa samhället och det meningslösa varandet.

Att förutspå den västerländska modellens slut vore oförsiktigt, främst för att man fortfarande lever bäst i den. Systemet har alltid lyckats förnya sig, och under den största krisens period skapade det förmodligen den bästa samhällsstrukturen hittills – den socialdemokratiska staten och välfärdsstaten. Det ligger inte i samhällsprocessernas logik, eller historiens för den delen, att återgå till det gamla, så även kapitalismen kommer inte att ta sig tillbaka dit den en gång varit. Hur det ”nya” kan se ut när och om det kommer, kan man bara spekulera kring.

Ett är dock säkert – människan lever inte av bröd allena. Nytt system eller ny inkarnation av det gamla systemet måste erbjuda nya samhällsidéer och framför allt, förnyelse av samhällsvärden. Om detta inte sker kommer brutal kamp om resurser och utrymme att leda världen in i ett nytt barbari.

Nebojša Katić, finansrådgivare

Politika