Idag är det 11 år sedan Serbien, dvs. dåvarande Förbundsrepubliken Jugoslavien, attackerades av Natos flygplan. Operation allierad styrka, eller ”Barmhärtige ängeln” som denna militära intervention kallades informellt, genomfördes i strid mot FN-stadgans uttryckliga bestämmelse om förbud mot våldsanvändning utan FN:s säkerhetsråds medgivande. De flesta folkrättsexperter, även de som stödde Nato, var eniga om att det rörde sig om en olaglig militär insats, vilket per definition är en aggression.
Den ursprungliga förklaringen till attacken var att Jugoslavien förkastat det så kallade Rambouilletavtalet (det var inte någon fråga om förhandlingar utan om diktat från USA:s sida), men när bomberna började skapa flyktingströmmar rättfärdigades de retroaktivt som en insats ägnad att stoppa ”den humanitära katastrofen”. Trots att en hel oberoende bedömare, som t.ex. den svenske översten och fredsmäklaren Bo Pellnäs, med mångårig erfarenhet av internationella insatser på Balkan, påpekat att militäralliansen legitimerat aggressionen med falska påståenden om folkfördrivning och folkmord, kan man konstatera att den krigsinsatsen har marknadsförts på ett mycket skickligt sätt. En följd av detta är att majoriteten av de som ofta kritiserar USA:s och Natos militära interventioner i Irak och Afghanistan medvetet eller omedvetet blundar för det faktum att Pandoras ask – då icke-auktoriserad våldsanvändning blev tillåten och rumsren – öppnades just den 24 mars 1999 då Natos bombningar började.
Många journalister i väst deltog i skapandet av en stämning av undantagstillstånd där militäralliansens aggression inte bara var tillåten utan ett nödvändigt imperativ. Den kanske bästa beskrivningen av hur detta gått till finns i Carsten Palmaers artikeln Krig som teater -publicerad i en av Ordfronts artikelsamlingar (BOOM: Best of Ordfront Magasin 1991-2002, Ordfront 2002) – i vilken man kan läsa hur en hel del ”annars fredliga och pacifistiska” svenska journalister rekommenderade ”nackskott”.
Journalist ville arrestera Tony Blair
Med tanke på att Natos aggression från 1999 såldes så framgångsrikt till allmänheten och att många vänner till demokratisering med hjälp av bomber även idag tar upp den insatsen som ett ljust exempel på att USA:s och Natos militära insatser ibland är nödvändiga och goda, var det en överraskning att läsa nyheten om att en journalist försökt gripa den tidigare brittiske premiärministern Tony Blair.
Tidningen Blic skrev nämligen igår om hur den irländske journalisten, ordinarie kolumnist på Guardian, David Cronin försökt arrestera Blair i Bryssel på måndagen för krigsförbytelser begångna bl.a. i Serbien (och Afghanistan, Irak…).
-Jag stödjer till fullo den internationella krigstribunalens arbete men jag undrar varför alla processer i samband med brott begångna i f.d. Jugoslavien förs mot serber, kroater och bosniaker? Betyder det att Nato-styrkorna som oupphörligt bombade Serbien inte kunde begå brott?, undrade Conin och tillade att han är trött på den dominerande ståndpunkten hos Bryssels politiska elit om att brott begåtts endast av människor vars efternamn västerlänningar inte kan uttala.
Även om Cronin inte kritiserade Natos intervention från 1999 som sådan och på det sättet undvek att ta ställning i kärnfrågan, är det ändå förvånansvärt att han överhuvudtaget nämnde Serbien i det här sammanhanget. Inte bara mot bakgrund av Natos framgångsrika propaganda i väst utan också mot bakgrund av tillståndet i Serbien där den politiska och mediala eliten – upptagen av ”de euroatlantiska integrationerna som saknar alternativ” – medvetet odlar en glömska hos befolkningen. För att ta två tydliga parametrar vet man fortfarande inte antal offer för Natos bombningar eller hur stor den materiella skadan var.
”Vår framtid är barn utan ryggrad”
Poeten Matija Becković, som sägs stå mycket nära Serbiens tidigare premiärminister Vojislav Koštunica, förklarade så här den serbiska glömskan i sitt tal på Sava Centar i Belgrad förra året, med anledning av 10-årsdagen av Natos bombningar:
… Så slutade en epok [med Natos bombningar från 1999] och i början av den nya epoken fick vi ett tomt pappersblad för att skriva Serbiens nya historia från början. Det projektet är inte avsett bara för oss, men Serbien har traditionsenligt valts ut för att skicka budskap till små folk att de inte behöver någon ryggrad längre, och att de kommer att leva mycket bättre utan ryggrad. Vår framtid är barn utan ryggrad. Och för att vi ska kunna få barn utan ryggrad är det bäst om vi själva saknar den.
Som ett samhälle i transition mötte vi bombningarna oförberedda, och översvämmade av känslor. Under tiden har man arbetat och satsat mycket på oss. Så att vi idag är mer mjuknackade och ryggradslösa än någonsin. Alla framtida bombningar skulle vi förvandla till en fest, vi skulle utnyttja dem som ett tillfälle för tillnyktring och möta dem öppenhjärtligt och utan fördomar.
Nu är vi mycket klokare än för tio år sedan, och om vi hade varit så här kloka hade vi bombat oss själva.
Nato är redo att förlåta oss för att det har bombat oss, och meddelar oss att vi ska inrikta oss på framtiden för vi kommer inte att komma in i Europa om vi minns någonting…
Den motsägelsefulla och svårkontrollerbara verkligheten
I dagens serbiska medier intar rubriker om årsdagen av Natobombningar en undanskymd plats. Tidningen Politika, vars majoritetsägare numera är den tyska mediekoncernen WAZ, har dock publicerat en intressant artikel om Natos bombningar av universitetsprofessorn i psykologi Žarko Trebješanin. Artikeln slutar med detta stycke:
Och en sak till. Att vi idag, med rätta, rör oss mot Europa, är ingen anledning att ”glömma” att det var just Europa som under Natos bombningar, ett krig vars egentliga mål var bortrövande av Kosovo, förkastade sina principer och tillät sig barbariskt beteende mot Serbien. Goda relationer mellan stater kan endast grundas på respekt för den historiska sanningen, och inte på lögner, förfalskningar och ”glömskan hos samhället”. Idag är t.ex. Frankrike en stor vän och allierad till Tyskland, men det få inte ens något infall om att upphäva sitt minne om Nazitysklands brott.
Det intressanta här är inte så mycket innebörden av Trebješanins ganska tydliga formuleringar, och att dessa är publicerade i det utländsk ägda Politika, utan det faktum att de författats av en man som länge varit jourhavande uttolkare av samtida samhällsprocesser i medier med mycket tydligare euroatlantisk redaktionell politik än vad fallet är med dagens Politika. Om det inte rör sig om en intressant slump så är det ett tecken på att flera inbördes motstridiga processer kan pågå samtidigt i samhällen där den offentliga diskursen genomgår transition. Å ena sidan anpassar gårdagens högljudda fiender till ”Natoimperialismen” sina ståndpunkter och vokabulär till de nya ideologiska och ekonomiska maktförhållandena, samtidigt som gårdagens provästliga bedömare uttrycker öppet tvivel på den officiella ”proeuropeiska” sanningen om vad som hänt på Balkan under 1990-talet. Den serbiske författaren och Nobelpristagaren i litteratur Ivo Andrić sade en gång att det som inte går över inte är lycka och det som inte gör ont inte är liv. Man skulle kunna tillägga att det som går att kontrollera till fullo inte är verklighet.
Gustav Pelagić
