Kungariket Jugoslavien anslöt sig den 25 mars 1941 till Tremaktspakten. Regeringen Cvetković-Mačeks beslut var inte på något sätt ovanligt eller oväntat. Tyskland hade lyckats fram till dess underkuva, pacificera eller dra till sin sida hela kontinentala Europa. Österrike och Tjeckoslovakien föll utan större inblandning av den tyska armén.
Polen och dess beskyddare Frankrike erövrades efter korta och brutala kampanjer utan like i tidigare historia. Belgien, Holland, Danmark och Norge blev underkuvade. Neutrala europeiska länder favoriserade för det mesta Axelmakterna. Tyska riket härskade över Europa. Dess allierade var Italien, Japan, Finland, Ungern, Rumänien, Bulgarien…
Italien annekterade Albanien och just i mars 1941 höll man på att förbereda tyska och italienska truppers slutgiltiga anfall på Grekland.
Sovjetunionen, som fram till nyligen varit ärkefiende, var tysk partner i delningen av Östeuropa. Storbritannien var isolerat och utsatt för dagliga bombningar. USA stod vid sidan av, till synes ointresserat. Jugoslavien befann sig i en ohållbar situation.
Det omringades av tyska allierade, för det mesta gamla fiender: Italien, Tyskland (tidigare Österrike), Ungern, Rumänien, Bulgarien, det italienska Albanien. Och Grekland förde ett allt mer hopplöst krig. Den jugoslaviska monarkin var därvid instabil, med till hälften genomförda författningsreformer, nationellt och socialt delad, ekonomiskt orienterad mot Tyskland och beroende av det.
Tyskland hade brottom att genom erövring av Grekland och inkluderande av Jugoslavien säkra sitt inflytande på Balkan. Balans råvaror ansågs vara nödvändiga för att Axelmakternas vidare krigsplaner skulle lyckas. Under sina förberedelser för kriget mot Sovjetunionen försökte Tyskland snabbt lösa alla tidigare öppna frågor. Därför fick Kungariket Jugoslavien ett lite bättre erbjudande än vissa av dess grannar. Landets territoriella integritet garanterades och det blev inte påtvingat förpliktelsen att bidra med trupper som allierad till Axelmakterna. Det fick t.o.m. utsikter att i framtiden ansluta till sitt territorium den strategisk viktiga Thessaloniki.
Bara två dagar efter att chefen för den jugoslaviska diplomatin undertecknat pakten med Tyskland på Wienslottet Belverdere, genomfördes kupp i Belgrad. Officerare övertog makten och en ny regering bildades. Även om folket stödde upphävandet av pakten försökte den nya makten förhandla med Axelmakterna. Bara tio dagar senare angreps Jugoslavien, besegrades och styckades i ett krig som pågick i bara tolv dagar.
Händelserna från den 27 mars 1941 är flerfaldigt mytologiserade. Framför allt skapades rytet om Kommunistiska partiets betydande inblandning i dessa händelser. Sådana påståenden motbevisades redan under det socialistiska Jugoslaviens tid. Vidare skapade man föreställningen om att planen ”Barbarossa” och aggressionen mot Sovjetunionen blev försenad pga. anfallet på Jugoslavien. Pga. förseningen ska viktigaste slag år 1941 inträffat i december, under djupaste vintern. På det sättet, hävdade anhängare till den tesen, bidrog Jugoslavien oavsiktligt till världens seger mot nazismen. Man bör emellertid säga att angreppet på Sovjetunionen i alla fall var försenat, och att misslyckandet inträffat framför allt pga. strategiska misstag i dess planering, vilket den inhemska och världens historiografi accepterat i decennier (se I. Kerso och S. K. Pavlovic). Slutligen framförs det också påståenden om att beslutet om upphävande av pakten var felaktigt, och att Jugoslavien pga. detta blev indraget i kriget och utsatt för mycket lidande. Även sådana påståenden är givetvis överdrivna. Rumänernas lidanden och styckande av deras stat visar att man inte kunde lita på Hitlers Tyskland. Det är sant att vår armé hade stannat kvar i landet vilket hade betydligt försvårat ustasas folkmord, skapande av ett sådant Oberoende Staten Kroatien (NDH) och kommunistisk revolution.
Givetvis kommer en fråga att förbli öppen: hade det varit rätt att stödja krigs- och politiska ansträngningar hos den mörkaste ideologin och militäralliansen i mänsklighetens historia? I vilket fall som helst så glömmer alla de som med rätta hänvisar till den brittiska underrättelsetjänstens inflytande på officerarna som utförde kuppen den allmänna antifascistiska stämningen hos det serbiska folket. De förbiser också de idag helt kända antiserbiska känslor hos ledaren för Tyska riket, Adolf Hitler.
Čedomir Antić
Politika
Kungariket Jugoslavien anslöt sig till Tremaktspakten den 25 mars 1941. Regeringen Cvetković-Mačeks beslut var inte på något sätt ovanligt eller oväntat. Tyskland hade lyckats fram till dess underkuva, pacificera eller dra till sin sida hela kontinentala Europa. Österrike och Tjeckoslovakien föll utan större inblandning av den tyska armén.
Polen och dess beskyddare Frankrike erövrades efter korta och brutala kampanjer utan like i tidigare historia. Belgien, Holland, Danmark och Norge blev underkuvade. Neutrala europeiska länder favoriserade för det mesta Axelmakterna. Tyska riket härskade över Europa. Dess allierade var Italien, Japan, Finland, Ungern, Rumänien, Bulgarien…
Italien annekterade Albanien och just i mars 1941 höll man på att förbereda tyska och italienska truppers slutgiltiga anfall på Grekland.
Sovjetunionen, som fram till nyligen varit ärkefiende, var tysk partner i delningen av Östeuropa. Storbritannien var isolerat och utsatt för dagliga bombningar. USA stod vid sidan av, till synes ointresserat. Jugoslavien befann sig i en ohållbar situation.
Det omringades av tyska allierade, för det mesta gamla fiender: Italien, Tyskland (tidigare Österrike), Ungern, Rumänien, Bulgarien, det italienska Albanien. Och Grekland förde ett allt mer hopplöst krig. Den jugoslaviska monarkin var därvid instabil, med till hälften genomförda författningsreformer, nationellt och socialt delad, ekonomiskt orienterad mot Tyskland och beroende av det.
Tyskland hade brottom att genom erövring av Grekland och inkluderande av Jugoslavien säkra sitt inflytande på Balkan. Balans råvaror ansågs vara nödvändiga för att Axelmakternas vidare krigsplaner skulle lyckas. Under sina förberedelser för kriget mot Sovjetunionen försökte Tyskland snabbt lösa alla tidigare öppna frågor. Därför fick Kungariket Jugoslavien ett lite bättre erbjudande än vissa av dess grannar. Landets territoriella integritet garanterades och det blev inte påtvingat förpliktelsen att bidra med trupper som allierad till Axelmakterna. Det fick t.o.m. utsikter att i framtiden ansluta till sitt territorium den strategisk viktiga Thessaloniki.
Bara två dagar efter att chefen för den jugoslaviska diplomatin undertecknat pakten med Tyskland på Wienslottet Belverdere, genomfördes kupp i Belgrad. Officerare övertog makten och en ny regering bildades. Även om folket stödde upphävandet av pakten försökte den nya makten förhandla med Axelmakterna. Bara tio dagar senare angreps Jugoslavien, besegrades och styckades i ett krig som pågick i bara tolv dagar.
Händelserna från den 27 mars 1941 är flerfaldigt mytologiserade. Framför allt skapades rytet om Kommunistiska partiets betydande inblandning i dessa händelser. Sådana påståenden motbevisades redan under det socialistiska Jugoslaviens tid. Vidare skapade man föreställningen om att planen ”Barbarossa” och aggressionen mot Sovjetunionen blev försenad pga. anfallet på Jugoslavien. Pga. förseningen ska viktigaste slag år 1941 inträffat i december, under djupaste vintern. På det sättet, hävdade anhängare till den tesen, bidrog Jugoslavien oavsiktligt till världens seger mot nazismen. Man bör emellertid säga att angreppet på Sovjetunionen i alla fall var försenat, och att misslyckandet inträffat framför allt pga. strategiska misstag i dess planering, vilket den inhemska och världens historiografi accepterat i decennier (se I. Kerso och S. K. Pavlovic). Slutligen framförs det också påståenden om att beslutet om upphävande av pakten var felaktigt, och att Jugoslavien pga. detta blev indraget i kriget och utsatt för mycket lidande. Även sådana påståenden är givetvis överdrivna. Rumänernas lidanden och styckande av deras stat visar att man inte kunde lita på Hitlers Tyskland. Det är sant att vår armé hade stannat kvar i landet vilket hade betydligt försvårat ustasas folkmord, skapande av ett sådant Oberoende Staten Kroatien (NDH) och kommunistisk revolution.
Givetvis kommer en fråga att förbli öppen: hade det varit rätt att stödja krigs- och politiska ansträngningar hos den mörkaste ideologin och militäralliansen i mänsklighetens historia? I vilket fall som helst så glömmer alla de som med rätta hänvisar till den brittiska underrättelsetjänstens inflytande på officerarna som utförde kuppen den allmänna antifascistiska stämningen hos det serbiska folket. De förbiser också de idag helt kända antiserbiska känslor hos ledaren för Tyska riket, Adolf Hitler.
Čedomir Antić
Politika
Relaterade artiklar
