Även jag är orolig över att varken regerings- eller oppositionspartierna har tydliga ekonomiska program och därmed inte heller kartan över vägen ur krisen, som, i olika former i Serbien pågått i ca trettio år. I sina program tävlar regerings- och oppositionspartierna i att upprepa mantra om vägkartan till EU, om ökad sysselsättning, om högre levnadsstandard, om rättvis distribution… Vackra önskningar i partiprogrammen är aldrig illustrerade med förklaringar hur de kan förverkligas. Ibland är det nästan skrattretande hur avlägsen verkligheten är från löften och uppställda mål, men det är ännu mer skrattretande när analyser visar att ekonomiska program hos konkurrerande partier är i grunden lika, och att den enda skillnaden är i att ministrar, chefer för byråer, kommissioner, offentliga företag, nämnder, serviser osv. bör vara från den ena och inte från de andra partierna.

Varje parti i Serbien (som är mån om sitt yttre) släpar efter sig en massa lämpliga affärsmän, managers, domare, åklagare, journalister-ansvariga utgivare, analytiker, skyddade vittnen, brottslingar, regissörer, författare, skådespelare och andra, och håller på och övertygar allmänheten hur mycket ärligare deras team är jämfört med dess politiska motståndare. På det sättet har, genom demokratiska procedurer, ärliga makthavare ersatt oärliga, men ändå har den statliga tjuvaktigheten, arrogansen och korruptionen ökat.

Återhämtningsprogram

Folket håller sakta på att förlora hopp om att en regering kan vara ärlig och vissa har börjat fråga sig om en genuint ärlig och kompetent regering skulle kunna få väljarnas stöd. Här kommer förklaringen.

(De privata och offentliga) Skuldernas outhärdliga börda, liksom även påtryckningar från de euroatlantiska allierade som strävar efter att ta över den serbiska marknaden, territoriet och naturresurserna, med ständiga hot om ekonomisk isolering och blockad, tvingar objektivt Serbien till ett återbetalnings- och återhämtningsprogram vars dominerande drag skulle vara en allmän konsumtionsminskning (med åtminstone en femtedel) och stärkande av arbets- och teknologisk disciplin, särskilt i tillverknings- och exportsfären. Eftersom de asiatiska ekonomierna, med lågavlönade arbetare, ställer svåra hinder för andra konkurrenter kan man inte uppnå en snabb ökning av sysselsättning, tillverkning och export, och lönerna i Serbien måste stagnera eller t o m sjunka, trots att de redan nu är förhållandevis låga.

Om någon säger att sparande, med idogt (och med inte lysande  betalt) arbete är den bästa och kortaste vägen för landets ekonomiska återhämtning, är det riktigt, men man får fråga sig om något parti med ett sådant ekonomiskt program skulle kunna få majoritet av rösterna i valen? Det blir genast klart varför partiernas ekonomiska program består av sjungande listor med vackra önskningar och glada löften, och inte av seriösa analyser och prognoser, med tydliga program för hela samhällets mödosamma aktiviteter.

Man får fråga sig om man själv skulle stödja en regering som planerar minskad konsumtion, smärtsam återbetalning av landets skulder, stagnerande löner och begränsad import? Skulle man rösta på de som lovat att de skulle avstå från ”lyckoskapande” åtgärder: Nationella investeringsplan, subventionspolitik inom industri och statliga stimuleringar? Och de som skulle svära vid att regeringen mest (och kanske endast) skulle sörja för egendomens och avtalens säkerhet och att se till att den rumsliga ordningen respekteras. All ära till den som svarat positivt på de här frågorna!

Om man inte har svarat jakande på de frågorna så är man mogen att tålmodigt vänta på EU-prinsen på den vita EU-hästen som kommer att föra en till landet Eldorado. Och att lyssna på EU:s anslutningsfonder, som, de har säkert redan avslöjat den hemligheten, mestadels är avsedda för euroatlantiska aktivister, som särskilt ser fram emot dem! Hur många nya projekt, work shops, round tables, PR manifestationer och HR intervjuer för bedömning av lämpligheten hos kandidater till feta arvoden i landet och utlandet?! Och allt med hjälp av de euroatlantiska experterna, som för sina tjänster kommer – med rätta – att ta åtminstone fyra femtedelar av samtliga inkomna medel för sina tjänster.

Två visioner

Nyckelfrågan är huruvida makthavarna i Serbien har kraft att skapa en atmosfär där det råder fri konkurrens, rättsstyre och rumslig ordning. I en sådan atmosfär kan politiker (och staten) inte direkt påverka beslut inom näringslivet och ha sina favoriter. En maximalt öppen serbisk ekonomi skulle genom ökad export bli integrerad i det internationella ekonomiska flödet och i EU. Detta scenario kräver mod att staten, näringslivet och befolkningen konfronteras med fundamentala ekonomiska lagar av jämvikt mellan tillverkning och konsumtion, liksom även mellan import och export.

Det andra scenariot är mer bekväm för makthavarna men kräver av de modet att konfrontera det egna folket med ett stort antal förnedringar på världsscenen. Då skulle behovet av en starkare rättsordning och rumslig ordning falla bort, och mäktiga politiska ledare skulle förbli huvuddomare i alla ekonomiska frågor. Man skulle fortsätta med skuldsättningspolitiken, försäljningen av resurser och överkonsumtionen (medan det går). Serbien skulle förbli ett fattigt land med casinon, glada restauranger på pråmar, kriminalitet, korruption, knark och prostitution, med ett par tusen rika affärsmän vars affärer man inte får säga någonting om. Affärerna skulle förbli den grundläggande näringslivsgrenen, vad det än betyder. Och med statens avgörande hjälp skulle allting fungera perfekt. Bara om man valde en ärlig regering.

Danijel Cvjetićanin

Pečat

Relaterade artiklar

• 27 juli 2010 -- Euroatlantiska värden, framgång och bananrepublik