Säg inte bara att de håller på att störta Gaddafi för att han är en auktoritär ledare utan demokratisk legitimitet. Givetvis är Libyen varken Schweiz eller Sverige, utan en något bisarr familjediktatur, detta råder inga tvivel om. Men likaså råder det inga tvivel om att Gaddafis jamahirya, i förhållande till några av sina arabiska motsvarigheter, inklusive de amerikanska favoriterna från det saudiska kungariket, har verkat nästan som det demokratiska Athen från Perikles ”gyllene tidsålder”.
På det hela taget skulle mycket med dessa arabiska revolutioner varit komiskt, om det bara inte hade varit sorgligt och tragiskt. Exempelvis sagan om obeväpnade libyska civila som erövrar stridsvagnar och fäller Gaddafis stridsflygplan. Eller det där om hur samlindet av mellan några tiotusen och ett par hundratusen demonstranter på torget i Kairo kunde störta Mubaraks regim. För att inte nämna den mediala bevakningen av alla dessa händelser.
Samtidigt som den – Qatarbaserade – Al Jazira visade med stora bildrutor varje skälvning hos de anti-gaddafiska demonstranterna och som den höll i skymundan t.o.m. informationen om det egna journalistteamets död på territoriet under de libyska rebellernas kontroll, utspelades framför näsan på dem, i Bahrain, dvs. i deras närmaste grannskap, blodigt kvävande av oppositionella protester, som dessutom var åtföljt med yttre militär intervention från granlandet Saudiarabien. Men makten i Bahrain innehas av den lokala amerikansk-saudiska marionetten medan de protesterande var huvudsakligen iranska shiiter, så att varken den politiska allmänheten i väst eller CNN:s eller Al Jaziras kameror visade särskilt intresse för detta. I och med bombningarnas början ekalerade givetvis denna informativt-propagandistiska hysteri ytterligare, med komiska detaljer så som CNN:s karikatyrmässiga dubbning av Gaddafis tal som, troligtvis i syfte att låta så motbjudande som möjligt, lästes av en hes röst på dålig engelska, med arabisk accent.
Ett särskilt ämne är Rysslands (och även Kinas, även om det är känt att kineserna principiellt aldrig använder veto utom när det rör sig om Taiwan och deras omedelbara nationella intressen) hållning vid röstningen om resolutionen om ”flygförbudzonen” ovanför Libyen i FN:s säkerhetsråd. I dagarna kunde man omedelbart höra från de lokala, både professionella och självutnämnda anhängarna/försvararna av dogmen om den ryska politikens ofelbarhet om att det säkert rör sig om någon ny ”rysk list” och att man inte behöver oroa sig, fråga eller tvivla. De mer uppriktiga, hederligare och mer naiva vanliga medborgare blev för det mesta förvirrade och besvikna. Medan de inhemska anglofilerna triumferar givetvis och påminner om att de alltid sagt att ”ryssarna aldrig hjälpt någon” och att de alltid kommer att lämna i sticket sina allierade.
Givetvis har den geopolitiska matchen i världen nu pågått ett bra tag, med stora instaser, och faktum är att Gaddafis och det hela libyska, serbiska osv. folkets öde i det spelet utgör en relativt betydelselös punkt. Och givetvis kommer inte ryssarna här att förbli utan vissa kompensationer, vare sig i form av den förväntade höjningen av oljepriset, eller i form av ökade antivästliga stämningar hos de arabiska massorna. För Ryssland och Kina är det dock, om de har några globala ambitioner, inte särskilt lämpligt att det skapas ett intryck om väst alltid på något sätt framtvingar sin vilja, medan de till slut alltid drar sig tillbaka. Därför bör man inte ha någon dilemma om att denna ryska tillbakadragenhet särskilt i Serbien kommer ha ett starkt och smärtsamt eko, särskilt i den mer proryska delen av allmänheten och att det kommer att kasta en viss skugga på stämningen inför Putins förestående besök.
Och slutligen, var är vi någonstans i allt detta? Den här gången har vi konstigt nog inte hunnit skämma ut oss för mycket (även om det fortfarande finns tid för detta), eller är vår skam just nu liten i förhållande till skammen hos de stora i öst och väst. Å ena sidan var Gaddafis Libyen vår gamla och beprövade vän. Å andra sidan bombas Gaddafi av dem som vi, närmare bestämt våra officiella makthavare och vår s.k. opposition desperat vill vara vänner med. Å tredje sidan kan man, efter denna offentliga lektion och globala uppvisning av ”makt som inte ber till gud”, förebrå mindre alla dem som vill dra lärdomen om att man i detta fall bör vara ”klok och pragmatisk” vilket när det översätts rent konkret betyder – hycklande och självisk. Men problemet är att Serbien, med tanke på sin nyliga erfarenhet med en mycket liknande ”humanitär intervention” på sitt eget territorium, är det sista land i världen som får ha allra minsta förståelse för den här typen av initiativ.
Slutligen kan vi nu med mycket stor visshet dra slutsatsen om vad som hade väntat oss, dvs. Serbien, om Milošević den 5 oktober 2000 hade varit lite mer ihärdigare, modigare eller tokigare, eller om hans ledande generaler och poliser inte hade lämnat honom i sticket, så kallt och skrupellöst, som de faktiskt gjorde. Av allt att döma hade vi fått ett inbördeskrig, en våldsam montnegrinskt utbrytning och Natos militära intervention för skydd av civila. I Serbien hade man givetvis i det ögonblicket trots allt en klar oppositionell majoritet, vilket i det libyska fallet inte är helt klart och troligtvis kommer aldrig att kunna fastställas fullständigt (å andra sidan finns det ingen olja i Serbien), men principen är mer eller mindre densamma. Hade regimen inte gett upp, skulle det redan förberedda och igångsatta maskineriet säkerligen inte hejdats, varvid ”den civila befolkningens lidanden” är alltid bara ett passande skäl för att sätta igång men aldrig för att hejda en intervention.
Paradoxalt nog, men bara vid ett fösta ögonkast, ökar efter varje ny ”humanitär intervention” och efter varje ”orange-blommiga” revolution runtom i världen – och dessa är två sidor av samma mynt – obehaget vid åtanken på vårt, som man en gång i tiden sade och trodde, ”unika” fall av spontant folkligt missnöje och uppror mot auktoritär makt. Tiden kan läka en del sår, och viss skam bleknar med tiden. Men en del verkar bli bara större och större ju mer tiden går.
Đorđe Vukadinović
Nova srpska politička misao (2011-03-20)
*Đorđe Vukadinović är chefsredaktör för den Belgradbaserade regimkritiska politiska tidskriften Nova srpska politička misao.
SvD, DN, Newsmill, Nyhetsbanken, Alla dessa dagar, Fria Tider, Aftonbladet, Antiwar.com
21 mars 2011 | 15:33
Det verkar som att samtliga inblandade spelar ett dubbelspel med varandra. Västmakterna ”nöjde sig” med begränsade formuleringar i säkerhetsrådets resolution om flygförbudzon över Libyen i syfte att sedan interpretera den hur fritt som helst (pga. västmakernas veto i säkerhetrådet kan man aldrig anta en ny resolution som rättar till det folkrättsliga missbruket). Ryssland låtsas som att det inte väntat sig ett missbruk av resolutionen samtidigt som det har väntat in västländerna i fällan. Nu kan det förbättra sina relationer med arabvärlden. Och kineserna poppar poppcorn och väntar på att bli ”medlare”.