Landshövdingen i Istrien Ivan Jakovčić hotar med hos EU kräva autonomi för Istrien. Detta krav förvånar inte och är identisk med den italienska irredentans och de vojvodinska autonomianhängarnas ståndpunkter.
I och med Rysslands militära intervention i Georgien och Kremls erkännande av de separatistiska områdena Sydossetien och Abchazien har de internationella relationerna gått in i en period av ny politisk dynamik, som enligt allt fler förespråkare men också analytiker håller snabbt på att förvandlas till “ett nytt kallt krig”.
Till skillnad från det “gamla”, då de två supermakterna delade upp Europa i två huvudsakligen ideologiskt och politiskt motsatta block, förebådar “det nya kalla kriget” först och främst en ekonomiskt omfördelning av världen, varvid största roll och betydelse får å ena sidan energikällor (olja och gas) och å andra sidan ryska eller proryska minoriteter från Georgien och Azerbaijan, via Estonien och Lettland till Ukraina och Moldavien och till vårt granland Bosnien-Hercegovina. Om “det nya kalla krigets” tendenser skulle fördjupas och spridas till hela världen då skulle även andra råvaror och naturtillgångar som mat, vatten osv, men även ett 50-tal separatistiska regioner och rörelser som existerar världen runt och som väntar på ett gynnsamt tillfälle för utbrytning från oönskade stater, lätt kunna bli instrument för den nya fördelningen av intressesfärer.
Frågan aktualiseras om hur det nya kalla krigets tendenser skulle kunna påverka Sydösteuropa dvs. Kroatien och dess omedelbara grannskap. I och med kommunismens fall och det kalla krigets slut försvann den alliansfria idén för alltid och på fd Jugoslaviens territorium förnyas sakta stormakternas överenskommelse från Jalta. Slovenien och Kroatien omfamnas redan hårt av Väst och de åtföljs hastigt av Montenegro och Kosovo. Bosnien-Hercegovina, Serbien och Makedonien utgör dock fortfarande något slags grå zoner eftersom den euroatlantiska integrationsprocessen i dessa länder, pga. inhemskt och utländskt inflytande, möter många hinder som de facto skulle kunna föra bort dessa länder till det motsatta blocket, i Ryska federationens intressesfär.
Om detta scenariot verkligen besannades då bör man säga att inte ens Kroatiens ställning skulle bli så klar som den tycks vara idag. Tretton år efter de militär-polisiära operationerna Blixt och Storm genom vilka “Republiken Serbiska Krajina” bröts ned och tio år efter den fredliga återintegrationen av Östslavonien hotar nämligen Istriens landshövding Ivan Jakovčić att han kommer kräva autonomi för Istrien hos EU om Zagreb inte respekterar de konstitutionella bestämmelserna om regionalt självstyre.
Ett sådant krav från Istriens Demokratiska Förbund förvånar inte eftersom det partiets och dess lednings strategi från själva början har haft autonomistisk karaktär. Egentligen är den identisk med den italienska irredentans och de vojvodinska autonomianhängarnas ståndpunkter, som ser autonomi för Istrien och Vojvodina som ett första steg mot utbrytning från Kroatien och Serbien. Uppmuntrade av Istriens exempel skulle även ledarna för de kroatiska serberna i värsta möjliga fall kunna återigen väcka frågan om någon form av autonomi för kommuner med serbisk majoritet varmed Kroatien (återigen) skulle få sina egna Sydossetien och Abchazien och återvända politiskt till det tidiga 90-talet.
En nödvändig förutsättning för detta värsta möjliga scenario skulle kunna vara Republika Srpskas självständighetsdeklaration och dess utbrytning från BiH och eventuell anslutning till Serbien. Om ett Serbien besviket och förbittrat gentemot Väst (på grund av förlusten av Kosovo) och hämndlystet gentemot Kroatien (på grund av vårt reservationslösa stöd för Kosovos självständighet!) beslöt sig för att ansluta sig till den ryska “intressesfären” är det rimligt att vänta sig att Belgrad i enlighet med Moskvas instruktioner skulle försöka destabilisera Kroatien som Natos och EU:s yngsta medlem. Detta skulle givetvis gå lättast om man stödde och hjälpte autonomisträvanden och även separatism hos den tidigare “Republiken Serbiska Krajina” och Istrien.
I fall att detta hypotetiska “worst case” skulle besannas skulle de kroatiska makthavarna vara tvungna att börja förbereda sig för och mycket klart och beslutsamt förhålla sig både till problematiken hos Bosnien-Hercegovinas territoriella integritet och till autonomitendenser i det egna landet. I fall att exempelivs Republika Srpskas utbrytningspolitik skulle lyckas, skulle kraven på grundande av en ny “Herceg Bosna” säkerligen förnyas och med den även alternativet för anslutning av detta områden till “moderlandet” Kroatien. Med utbrytning av de serbiska och kroatiska områdena från BiH skulle det dock, i vårt omedelbara grannskap och i Europas hjärta, uppstå även en liten och ilsken islamisk stat som, liksom under kriget 1992-1995 skulle söka hjälp huvudsakligen från Turkiet, Iran och arabiska stater. Av den anledningen har Kroatien inget annat alternativ än att idogt förespråka Bosnien-Hercegovinas territoriella integritet och suveränitet samt fortsättningen på den europeiska integrationen. Man borde likaså hitta de bästa politiska och diplomatiska verktygen för att helhjärtat hjälpa Belgrad och för att den euroatlantiska orienterigen befästs i Serbien.
I och med erkännanden av Kosovo, Sydossetien och Abchazien har man verkligen öppnat Pandoras ask, som enligt den gammalgrekiska legenden innehåller människosläktets allra värsta ondska men även hopp. Just hoppet för förverkligande av de erkända nationalstaterna i kombination med en allt mer aggressivt Ryssland skulle kunna leda till en mer varaktig anarki och oordning i den internationella politiken.
Den kroatiska inriktningen borde i en så osäker och krigisk miljö vara otvetydig – en snabb anslutning till EU och den nordatlantiska alliansen som kan försvara sina medlemsstaternas intressen och säkerhet liksom även en absolut respekt för den territoriella integritetens princip hos alla länder i regionen och utanför. Krigskonflikten om de rebelliska provinserna och med dem förbundna terroristiska anfall utgör tyvärr en realitet på vår kontinent på 2000-talet och det skulle vara en illusion att låtsas att Kroatien är immunt mot dessa faror. Man bör inte se på allt detta som ansvarslös spekulation utan som ett värsta men ändå möjligt scenario.
Janko Bekić, Institutet för internationella relationer
