Den arbetande människan, formad efter den liberala kapitalismens schablon, uppenbarar sig för mig som en korsning mellan slav, tiggare och bedragare. Den sortens blandningar i väst möter jag varje dag; den uppkommer i alla samhällsskikt: de fattiga slavar och tiggar på ett sätt, de rika på ett annat. De stackare som vid min hemdörr eller via telefon (”okänt nummer”) erbjuder mig varor, tjänster, arrangemang, kredit, presenter och resor, med pressade människors desperata strävsamhet, vad är de om inte den rådande ordningens slavar och tiggare, men också, med hänsyn till produkternas kvalitet och köpvillkor, småbedragare. Konkurrensen och kampen om försäljning, ekonomins helgade villkor, anförtrodda som arbetsuppgift till dessa sorgliga verkställare, dödar inom mig varje vilja till köp och till deltagandet i ett system som malar sönder miljarder människobarn. Man mår illa av att se sin nästa medan hon kämpar med näbbar och klor för den nakna överlevnaden och i tjänst av en herre som själv är slav till överlevnadskampen på marknaden. Hela samhällsordningen uppenbarar sig i dessa ögonblick för mig som en maskerad av de nedtrampade och förnedrade, tvingade till stretande, tiggande och lurendrejeri. Man vet inte vem som är största bedragaren, stackaren utanför min hemdörr eller New Yorkbankiren Madoff medan de för honom till fångenskap, med handbojor runt händerna (Gentemot Madoff kände jag också en viss sympati: han har lurat, bland andra även Elie Wiesel, som inte visat särskild förståelse för de bosniska serbernas kamp(1)).
*
Varken under barndomen, ungdomsåren eller senare skämde livet bort mig. Jag gick tidigt in i kampen för överlevnad, men jag stred, tack vare min böjelse för skrivande, på en symbolisk plan. Jag var inte tvungen att dagligen avlägga rapporter till mina överordnade. Jag lyckades bevara min egenart. Dagens världsherrar skulle vilja inpränta i varje levande varelse uppfattningen om dess betydelselöshet och utbytbarhet, skapa av varje människa resande daglönare, utan nationellt ursprung eller förutsebar framtid. Enligt deras beräkningar hade det varit perfekt om hälften av jordens population aldrig hade fötts. Oinkluderbar i produktionen måste den överflödiga folkmassan födas för att inte, i likhet med ungdomen i Londonförorterna, börja bränna och plundra.
*
I mötet med varu- och tjänsteförsäljarna, med dem som ser mig i ögonen och dem som utför sina recitationer via telefon vacklar jag mellan vämjelse, rädsla och medömkan. Slaven föraktar jag, bedragaren är jag rädd för och min nästa i nöd tycker jag synd om och jag blir inte heller besparad av ett visst mått skamkänslor. Eftersom jag befinner mig i en förmånligare situation än de beende har jag klistrat på brevlådan lappen (med utmärkt tryck – någon tjänat pengar på den med!) Ingen reklam, tack! Därmed har jag förminskat med en brödsmula måltid för de skinntorra luffare från Asien och Afrika som under förmiddagar på tomma gator släpar efter sig paket med lyxreklamblad, då de är betalda i förhållande till mängden utdelat material.
*
Livet är ett mödosamt företag och mödan som åtföljs av förnedringar omintetgör den korn av skönhet som kampen för med sig. Pengarnas despotiska sinnelag har blivit obscent avklätt, ojämlikheten hycklar skamlöst. Ekonomiska lagar, likt ödesdigra monster, leker med länder och stater. Arbetslöshet sägs vara en förutsättning för ett sunt näringsliv. Både arbetsgivare och arbetstagare, fattiglappar och miljonärer, räds utvecklingens blinda nödvändigheter Hysteriska aktiemäklare som springer ut från börsen för att meddela senaste svarta nyheter, med vajande slipsar i luften (någonstans har jag sett ett sådant fotografi) befinner sig inte i en betydligt bättre position än reklamutdelare, även om de är något bättre betalda.
*
Och hur är det hos oss?
Vi rusar för att komma in bland de lyckliga. Fram till dess kan vi njuta av grovhetens, okunnighetens vulgaritet, med vilda genomflammanden av själslighet och omedvetandegjord godhet. Våra tärda ansikten säger mer än vad goda författare lyckats uttrycka. Mina förfäder känner jag som enslingar som, under långa hösteftermiddagar, sitter och stirrar i fjärran, i ett misslyckat försök att utröna meningen med det som omger dem. Om de inte är besatta av måttlöshet sitter de och slumrar i rökiga kojor, vid öppna härdar och täckta med fårskinnrockar , och bredvid dörren hänger gusle, slända och flintlåsgevär på träkrokar. Jag kan föreställa mig dem som jag vill, arkivdokument kommer inte att dementera mig: ”krigsrapporter omnämner oss inte”, som Božidar Kovačević sa i en dikt. Vi var de första att bli attackerade vid många erövringståg och varje gång blev aggressorn förvånad över den sega stammens beslutsamhet att överleva, inte för högre syftens skull, utan för existensen som sådan.
*
Även detta kan vara anledningen till att världens herrar känner avsmak för oss och för de som liknar oss. De räds varje livsform och tänkesättet som avviker från deras modell. Existens av annorlunda ordningar tär på deras självförtroende, ifrågasätter deras val. Därför anstränger de sig idag att påtvinga alla en likformig ideal. Under tiden plundrar de återstående råvaror och förgiftar naturens orörda vrån. Sin levnadsvisdom och normativa val har de satt upp på nationalvalutan med sloganen In God we trust… Ett försök att dra in själva universums Skapare i ett suspekt kälkborgerligt verk. Sedeln, ställd under Guds beskydd, trycker de då och då i miljardtals exemplar, och nedvärderar de förslavade nationella valutorna. Trots allt det sagda är vi rädda för att världens monstrum ska gå under: om dess ångfartyg sjönk skulle det skapa en virvel som skulle sluka också vår lilla ostadiga roddbåt.
*
Det viktigaste imperialistiska centrets seger i är det här ögonblicket absolut. På 1960- och 70-talen ledde Vietnamkriget miljoner människor, från vänstern, och från allmänhetens andra stränder, ut på gator. Framför allt protesterade föräldrar till värnpliktiga som trampade på de asiatiska träskmarkerna. Under tiden skapade man arméer huvudsakligen sammansatta av legoknektar. Vietnamkriget hade också något slags ideologiskt rättfärdigande, dagens tåg är öppna plundringståg. Intrången i Irak, Afghanistan, Serbien och Libyen passerade utan större oro hos allmänheten. Västerlänningen skjutsar idag sitt barn till dagis utan dåligt samvete samtidigt som hans regerings soldater dödar barn i Afghanistan och Libyen. Den europeiska vänstern har övergått till den imperiala mondialismens positioner. Det offentliga initiativet för bombningar av Libyen vidtogs av en intellektuell skojare som utmärkte sig i stödet av bombningar av vårt land(2).
*
När jag minns ögonblick av bekymmerlöshet och avslappning, huvudsakligen under sommarlov, på havsstränder, tycks det som om detta hänt i en helt annan värld, mer ordnad och tryggare än dagens. Givetvis är detta en illussion, men man klarar sig inte utan illussioner. Livet tål inte ett för starkt mått av klarhet. Konsten att blunda för vissa svårigehter är lika livsgörande som förmågan att upprätthålla ständig vakenhet. Ett betydande mått av våra förhoppningar grundar sig på tilltron till det som kommer med dimmorna. Stormen var på väg redan från slutet av 1960-talet. Vi väntade den med slutna ögon. Med lite klokhet och tur hade den också kunnat passera förbi oss.
*
Dialektiken lär oss, bland annat, att även ondskan i slutändan verkar för det goda. Beklagligtvis för de kortvariga varelserna kommer slutändan långsamt, och sent. Medan den utför arbeten på historiens byggverk bryter ondskan mångas nacke.
*
Motstånd.
Det är, min vän, det enda receptet för bevarande av sunt förnuft, värdighet, personlig och gemensam integritet. Mondialismen, världskapitalets billiga påfund, har hotat alla mänskliga samfunds egenart, och vårt mer än andras. Motstånd är naturlig reflex hos en angripen organism. Förstås, inte ett utifrån uppmuntrat motstånd, enligt föreställningar hos ockupanterna som delar ut gula och blå tröjor till Imperiets pionjärförband, utan den oemotståndliga inre reaktionen, rycket från tarmarna, svaret från djupet av inälvorna, från den kollektiva vetskapens och erfarenhetens avgrund. Det är en ära och njutning att göra motstånd mot en överlägsen makt. Förgäves har den trampat på oss om vi inte erkänner dess seger. Att göra motstånd med tystnad, med blickar, med sammanbitna tänder, med hån, med skratt, med tanke, med bok, med stumt hat, som är starkare än alla ord. En rak rygg hos varje individ är en ryggkota i folkgemenskapens ryggrad. En tydlig och modig blick återgäldar tystnaden hos tusentals som gett upp. Besegrade och lydiga mottar postum förlåtelse tack vare de modiga. Och legoknektar får redan under sin livstid det de ha sökt. Att räta upp sig till sin mänskliga höjd, vad är idag härligare och viktigare än detta?
Milovan Danojlić
_ _ _
Översättarens anmärkningar:
(1) Elie Wiesel sägs ha spelat en viktig roll för grundandet av den starkt antiserbiska krigsförbrytartribunalen i Haag som styrs av västliga underrättelsetjänster och som inrättats för att rättfärdiga västs och i synnerhet USA:s folkrättsvidriga politik som framkallat och i vissa fall medvetet förlängt inbördeskrig i f.d. Jugoslavien. Angående Eli Wiesels roll i sammanhanget se Travesty: The Trial of Slobodan Milosevic and the Corruption of International Justice, John Laughland, London Pluto 2007, s. 53 f.
(2) Uppenbarligen syftar Danojlić här på den franske filosofen Bernard Henry-Lévy som utmärkt sig i den tämligen hämningslösa propaganda och krigshets mot den serbiska sidan i de jugoslaviska konflikterna som för(de)s av inflytelserika opinionsbildande kretsar i väst. Lévy är också mycket aktiv i Libyen-konflikten som en förspråkare av de militära attacker som västländerna till slut genomfört.
_ _ _
Milovan Danojlić (född 1937) är en serbisk författare och poet som publicerat över 70 skönlitterära verk och fått flera utmärkelser i hemlandet bl.a. det presitigefyllda NIN-priset 1997. Hans roman Dragi moj Petroviću (Zagreb, 1986) är utgiven på svenska som ”Brev från en serbisk by” (1997). Tillsammans med flera andra kända författare och kulturpersonligheter förnyade Danojlić år 1989 Demokratiska partiet som före andra världskriget var ett av Jugoslaviens viktigaste politiska partier. Danojlić lever i Frankrike sedan 1984 men skriver ibland kolumner i serbiska tidningar bl.a. i den regimkritiska veckotidningen Pečat.
31 augusti 2011 | 10:29
”Att göra motstånd med tystnad, med blickar, med sammanbitna tänder, med hån, med skratt, med tanke, med bok, med stumt hat, som är starkare än alla ord.”
Fantastisk artikel men hans lösning är inte rätt enligt min mening.
Bästa sättet att göra motstånd är att utrota slaven, tiggaren och bedragaren inom oss.Handen på hjärtat så finns de här egenskaperna väl representerade hos oss alla och de är också väl representerade hos det serbiska folket för övrigt.
Det nya ordningens system kommer att välkomna det sortens motstånd Dajonovic förespråkar, men det kan inget göra mot moraliska, utbildade, modiga och lyckliga människor.
2 september 2011 | 16:59
”Det som inte gör ont är inte liv, det som inte går över är inte lycka.”