”Lord David Owen som representant för EU och jag, på uppdrag av FN, lyckades hösten 1993 att framförhandla muntligt samtycke från samtliga tre stridande parter till ett fredsfördrag. Senare meddelade dock bosnjakernas företrädare att de inte kunde acceptera det dokumentet eftersom de fått ett sådant råd från amerikanska makthavare. Som anledning sade man att bosnjakerna skulle få mycket litet territorium, närmare bestämt 33 % [av Bosnien-Hercegovinas yta]. Idag, efter Dayton, kontrollerar de 26 % av landet” sade nyligen Thorvald Stoltenberg till Radio Free Europa. Den här sensationella uppgiften som avsevärt undergräver den påtvingade versionen om vad som hände i Bosnien under första halvan av 1990-talet har återgetts inte bara i världens medier utan också i Sarajevo, Banja Luka och Belgrad – nästan utan kommentar.

Varför? Eftersom alla redan vet att den amerikanske ambassadören Zimmermann övertalade Alija Izetbegovic att i efterhand dra tillbaka sin underskrift från Lissanboöverenskommelsen [i mars 1992, innan kriget i Bosnien bröt ut, övers. anm] som också gav till muslimerna mer än vad de till slut accepterade. Liksom även, vilket vi fick veta något senare, att den kände amerikanska diplomaten Cyrus Vance lämnat förhandlingsprocessen när han upptäckte at hans regering minerade hans fredsplan bakom ryggen på honom. Kort sagt bekräftade Stoltenbergs erkännande i ännu ett exempel av fredsfördrag att USA från Bosnienkrisens början kontinuerligt och systematiskt obstruerade européers samtliga fredsansträngningar. De gjorde detta alltid genom det muslimska ledarskapet som, trots att de var i den totala defensiven, beslutsamt förkastade någon överenskommelse som helst i väntan på amerikansk intervention som skulle göra Bosnien till en stat efter deras mått.

Vari bestod missförståndet mellan européer och amerikaner angående Bosnien-Hercegovinas pacifikation? Med Sovjetunionens och det socialistiska blockets kollaps blev västeuropeiska länder inte bara fria från ”den röda faran” utan också från behovet av det amerikanska paraplyet som förkroppsligades av Nato-baser runt om den gamla kontinenten. Å andra sidan ville amerikanerna att behålla sin militära närvaro och militära monopol i Europa. Krisen i Jugoslavien var, å ena sidan, ett tillfälle för de enade européerna att visa sin förmåga att själva lösa problem inom sin gård, men även för amerikanerna, att bevisa att detta inte är möjligt utan militär makt, dvs. utan Nato under deras ledning. Med [Hans Dietrich] Genschers dvs. tyskt ultimatum i Maastricht – införande av gemensam europeisk valuta i utbyte mot erkännande av Slovenien och Kroatien – hoppade européerna på amerikanerna, och därefter gjorde USA motdrag, för att hinna i kapp, och satte igång erkännanden av övriga republiker dvs. Bosnien-Hercegovina och Makedonien, som var betydligt mer komplicerade fall. Därav de europeiska allierades senare beklaganden över att den andra rundan av erkännanden var för tidig, i synnerhet i Bosnien, eftersom det var nödvändigt att först lösa de inre relationerna.

Från allra första början var européerna för förhandlingar mellan de olika parterna och för inrättande av ett sammansatt land som den enda hållbara lösning för ett territoriellt-etniskt splittrat Bosnien-Hercegovina, och USA var för en centraliserad stat som skulle tvingas fram genom Natos militärintervention. Kompromissen i Dayton löd: staten Bosnien-Hercegovinas konfederala struktur i utbyte mot bombningar av serbiska ställningar. Den enda supermakten ville helt enkelt så gärna visa att Nato är nödvändig för Europa även efter Berlinmurens fall, och den nordatlantiska paktens första stridsaktion i Europa från dess grundande gav legitimitet åt den amerikanska armén för att stanna kvar.

Alltså blev Daytonavtalet ett ovilligt, taktisk och tillfällig eftergift från USA, vilket betyder att Imperiet långsiktigt och strategiskt inte gav upp centraliseringen. Och detta betyder inte bara bombningar utan också ett centraliserat Bosnien utan entiteter och kantoner. Varför? ”Det finns många anledningar, men två är dominanta”, skriver Daniel Serwer. Den idealistiska anledningen, som ofta nämns i allmänheten, är ”bevarandet av multietniskt demokrati och förkastande av etnisk rensning och folkmord som framför allt utfördes av den bosnienserbiska armén och deras kroatiska motsvarighet Kroatiska Försvarsrådet”. Den realistiska anledningen, som betonas ofta i statssekreterarens förtroliga memoarer, var att ”förhindra skapandet av en ohållbar, minskad islamisk republik som skulle utgöra plattform för iransk terrorism i Europa och jihadistisk terrorism i USA”, som på den tiden endast kunde anas.

Som en något bredare lista över dessa Serwers ”många anledningar” skulle man kunna anföra åtminstone fyra. Enligt en version var det fråga om spridande av det amerikanska multikulturalistiska värdesystemet i motsats till nationalismen som i Europa framkallade två världskrig och drog in Amerika i dem. Enligt den andra versionen skulle det här dämpa antiamerikanska stämningar i den islamiska världen pga. Palestina, interventionen i Irak osv. Enligt den tredje versionen skulle det här betyda integrering av europeiska muslimer i den kristna majoriteten i Bosnien och utgöra en modell för integreringen av pakistanier i Storbritannien, algerier i Frankrike, turkar i Tyskland och muslimska invandrare i andra europeiska stater. Enligt den fjärde versionen var det fråga om neutralisering av de mest västliga ortodoxa slaverna, som alltid utgör ett potentiellt brohuvud för Rysslands återvändande till Balkan.

I vilket fall som helst är det här också en förklaring av paradoxen som vi åratal undrat över, nämligen att Daytonavtalet rivs ner av dess skapare och att muslimer bosnjaker, till synes hopplöst, i ett och ett halvt decennium inväntat ett så kallat ”enhetligt” Bosnien-Hercegovina, utan entiteter. Så var det från början av krisen i Bosnien. Man hade lovade till Izetbegovic att Natos militära intervention skulle inträffa fram till den 15 augusti 1992, och därför förkastade han varje fredsplan. Interventionen kom mer än tre år efteråt, men den kom i alla fall, och räddade dem från kapitulation.

Nenad Kecmanović

Publicerat 2012-05-15 i tidningen ”Standard”