Nyligen publicerades boken Neoosmanismen. Turkiets återvändande till Balkan av den serbiska orientalisten och diplomaten Darko Tanasković. Nedan följer ett utdrag ur en längre recenssion av den boken.
Knappt tio år efter Kemal Atatürks död (1881-1938) utsattes hans livsverk – den turkiska sekulära nationalstaten av västeuropeiskt typ – för gradvis erosion, med långsam men tålmodig och väl beräknad omvärdering av det tidigare Osmanska rikets doktrinärt-ideologiska landvinnigar. I första hand medförde detta en återislamisering av det turiska samhället, som drogs ut från den ortodoxa kemalismens skal, och skapade förutsättningar för uppbyggnad av en annorlunda social och politisk konjuktur i det moderna Turkiet. På så sätt lades, enligt många som forskar om nutida geopolitik i Mellanöstern och på Balkan, grunder för en neoosmansk doktrin, som alltid varit närvarande i Efterkrigsturkiets inrikes- och utrikespolitik. Den doktrinen kunde inte alltid lätt identifieras i den turkiska politiken pga. sina mycket specifika, nästan diffusa egenskaper. Under det kalla kriget var neoosmanismen en margienll och nästan oigenkänlig företeelse eftersom den låg i skuggan av den dominernade ideologiska dikotomin, som kännetecknade internationella relationer i det delade Europa i mitten på 1900-talet.
Efter Berlinmurens fall och det kommunistiska blockets förfall, samt upplösningen av Sovjetunionen och det kommunistiska Jugoslavien, antog neoosmanismen tydligare ideologiska konturer som, återigen beroende på den konkreta situationen, manifesterades på olika sätt, men alltid med samma politiska mål: stärkande av Turkiets politiska, ekonomiska och militära inflytande i länderna i dess ”vidare grannskap”, som en gång i tiden hörde till det Osmanska riket. Här avses framför allt länderna i Lilla Kaukasus, Centralasien, Mellanöstern och Balkan. En sådan politisk riktning i Turkiet efter det kalla kriget kunde tydligt iakttas såväl under Turgut Özals (1989-1993) och Sulejman Demirels (1993-2000) presidentskap som idag under Abdullah Güls presidentskap (från 2007). En sådan politisk-ideologisk platform i Turkiet kristaliserades och slipades och innefattade också vissa dolda komponenter, även om turkiska statsmän för det mesta förnekar existensen av några som helst tecken på neoosmanismen. Fakta talar dock att saker och ting förhåller sig helt annorlunda.
Neoosmanismen är i hög grad närvarande i den turkiska politiken (inre och yttre) vilket har varit synbart även på Balkan under de senaste åren. Miroljub Jevtić var bland de första i Serbien att varna för denna politiska riktning i Turkiet, redan 1995, i boken ”Islam och geopolitisk logik” (Islam i geopolitička logika). Första mer allsidiga och mer nyanserade tolkning av neoosmanismens doktrin härstammar dock från dr Darko Tanasković. Denne ansedde serbiske orientalist och diplomat publicerade nyligen en bok av mindre format med den symoliska titeln: Neosmanismen. Turkiets återvändande till Balkan (Neoosamnizam.Povratak Turske na Balkan). Han förklarar mycket övertygande den turkiska diplomatins strategi för 2000-talet, och därmed också rötterna hos dess aktuella politiska dynamik. Detta Tanaskovićs verk är ännu mer läsvärd eftersom det turkiska inflytandet på Serbiens inrikes- och utrikespolitik är redan mycket synbart. Därför är det nödvändigt att först fastställa vad som menas med begreppet neoosmanismen, därefter att identifiera dess grundläggande ideologiskt-politiska källa och slutligen vilka områden den når.
”Den strategiska bredden av Ahmet Davutoglu, ”den turkiske Kissinger”
Med neoosmanismen menar Darko Tanasković ett särskilt ideologiskt program för gradvis återislamisering av det turkiska sekulära samhället och en nedmontering av kemalismens grundläggande premisser, med accentuerat stärkande av Turkiets internationella position, vilket manifesteras på olika sätt, beroende av det historiska ögonblicket och politiska omständigheter som rådde efter andra väldskrigets slut. Således visas som nyckelegenskaper hos den neoosmanistiska doktrinen islamismen (men också panturkismen), pragmatismen och dubbla standarders princip i Turkiets utrikespolitiska agerande. De nedmonterar nästan osynligt men ihärdigt och bestämt statens sekulära system och lämnar kvar bara fasader på de kemalistiska institutionerna som en tom form.
Tanasković betonar att återislamiseringen av det turkiska samhället är en betydande beståndsdel av neosmanismen. islamiseringen är en process som i Turkiet mötte en bra grogrund eftersom den konstlade sekularismen fungerat i flera decennier i det landet utan stark förankring och legitimitet i samhället. Detta kändes ganska mycket även i denna del av Balkan [f.d. Jugoslavien, övers. anm.] och manifesterades också i programmet för radikal islamisering av bosnienmuslimerna som presenterades i Islamiska deklarationen (Islamska deklaracija) av Alija Izetbegović 1971. I den kritiserade Izetbegović skarpt också Atatürks sekulära ordning som ett europeiskt plagiat, som gjort Turkiet till en andra klassens stat, utan större politisk auktoritet i internationella relationer.
Den turkiska statens kemalistiska ordning avspeglar inte den turkiska politiska verkligheten. Därför har väpnade styrkor i Turkiet särskilt betonad rättspolitisk ställning eftersom de har befogenhet att intervenera i fall att de bedömer att de civila makthavarna bryter mot statens sekulära karaktär. Islam är dock så djupt förankrad hos folket att den aldrig förlorat status av den grundläggande utgångspunkten för den sekulära och kollektiva identiteten hos massorna och deras orienteringspunkt i samhällslivet. I sin analys övergår Tanasković här från neoosmanismens första element till det andra och därefter även till dess tredje element, varmed han förklarar hur den doktrinen allt mer blir såväl modell för vardagslivet i Turkiet som ramverk för den turkiska diplomatins.
Den politiska erfarenheten i Turkiet (men också i vissa andra muslimska länder) har visat att tillämpningen av västliga idéer om parlamentarisk demokrati, för eller senare, för till makten (pro)islamistiska politiska krafter, trots den turkiska statens sekulära karaktär, höga sekulariseringsgraden av dess offentliga liv och den mäktiga ställningen som armén åtnjuter som kemalismens enda pålitliga väktare. Det betyder att kemalismens landvinningar egentligen är mycket sköra och att den sekulära ordningen kan upprätthållas endast med hjälp av någon form av diktatur under täckmantel av parlamentarism och modernism. Även när det nedmonterar sekularismen kommer dock turkiska politiker aldrig att erkänna detta offentligt eller att förkasta Kemal Atatürk och hans framgångar. Särskilt kommer de inte att visa detta inför politiker från väst, i vars ögon Turiket (som ett Natomedlem) fortfarande utgör den mest pålitliga partnern bland muslimska länder och bästa exempel på att moderna västliga demokratiska idéer kan tillämpas också i en muslimsk stat. Emellertid antyder Tanaskovic att ju fler Atatürks portret det finns i turkiska kontor desto mindre kemalism finns det i det turkiska offentliga livet.
Slutligen kännetecknas också den neoosmanistiska doktrinen av dubbla standarders princip i Turkiets utrikespolitiska agerande, vars tillämpning beror på kontreta politiska intressen. Exempelvis vägrar Turkiet att ekänna det förövade folkmordet på armenierna under första världskriget medan det ultimativt krävde av Serbien att anta resolutionen om det så kallade folkmordet på bosniska muslimer i Srebrenica. Eller: Turkiet invaderade norra delen av Cypern, en internationellt erkänd stat, och erkände den självutropade staten Kosovo och dylikt.
Således formades den neoosmanistiska politiska doktrinen gradvis, som teoretiskt grundades och koherent utformades av den nuvarande chefen för den turkiska diplomatin och den kände unversitetsprofessorn Ahmet Davutoglu år 2001 i hans bok Den strategiska bredden (bokens titel brukar översättas till engelska som Strategic depth, övers. anm. ). Den boken utgör i praktiken plattform för den turkiska utrikespolitiken i början av 2000-talet. Därvid är det viktigt att påpeka att denna ambitiösa turkiska minister också undervisat vid den kända Internationella islamiska universitetet i Kuala Lumpur 1990-1995, där muslimska professorer och studenter från hela världen samlades. Bland dem fanns också Stormuftin (reis-ul-lema) från Bosnien-Hercegovina Mustafa Cerić.
Tanasković påpekar att Ahmet Davutoglu infört frasen strategisk bredd som ett nyckelbegrepp inom hans neoosmanistiska teoriparadigm, som också sjäva boken är uppkallad efter. Det här begreppet innefattar komponenterna historisk och geografisk bredd. Som den enda legitima arvtagare av det Osmanska rikets historia och geografi äger Turkiet en enorm politisk potential. Det befinner sig i centrum av det euroasiska geopolitiska området, varför det i sekler varit en faktor i alla viktigaste händelser som spilde över från Mellanöstern till Balkan och vidare, till Europas katolskt-protestantiska områden. I det avseendet vägrar Davutoglu (liksom den neoosmanistiska doktrinens övriga förgrundsgestalter) att acceptera den redan utslitna frasen om att Turkiet är ”bron mellan Europa och Mellanöstern”. Han betondar att Turkiet inte är någon ”bro” utan ”Euroasiens hjärta”, dess naturliga centrum som kommer att ha nyckelroll i ordnandet av politiken och ekonomin i ett brett område: ”från Adriatiska havet till Centralasien” (så som Sulejman Demirel talade en gång i tiden) tack vare sin historiska och geografiska bredd. Turkiet har, påpekar Davutoglu vidare, alla nödvändiga samhälleliga komponenter för en sådan roll i substantiellt förändrade internationella relationer: en demokratisk ordning, en i snitt ung och dynamisk befolkning, ett format civilt samhälle, en stabil borgarklass, marknadsekonomi och en mycket respektabel vetenskaplig och teknologisk infrastruktur. Tack vare denna pontential, menar Davutoglu, måste Turkiet gå utanför ramarna för den hittills passiva utrikespolitiken och bli arkitekt av en ny ekonomisk och politisk konjuktur, genom att omvärdera sitt kultur-historiska arv och fördelar med sitt geografiska läge.
Med andra ord, betonar Davutoglu, kan Turkiet inte längre vara en perifer stat vars politiska roll går ut på att vara ”en bro” mellan civilisationer, utan det måste föra en aktiv utrikespolitik och bli ett centrum för politiskt beslutsfattande. Och för att bli detta måste det bygga upp en ny identitet, karakteristisk för dess nya ambitiösa roll i Euroasiens breda område. Genom att bryta upp med det kemalistiska Turkiets utrikespolitiska orientering, rekommenderar Davutoglu partnerskap med stormakter (USA, EU, Ryssland, Kina) och förnyelse av sina inflytelsesfärer, som territoriellt skulle sammanfalla med det tidigare Osmanska rikets viktigaste provinser. I det sammanhanget skulle vissa regioners inhemska muslimska befolkning utgöra ”byggmaterial” för Turkiets nya regionala och globala maktbygge.
Det har redan påpekats att Kaukasus och Centralasien, Mellanöstern och Balken är de områden inom vilka det nutida Turkiet vill förnya sitt politiska, ekonomiska och även militära inflytande. Bland dem har Balkan en särskild betydelse, eftersom den alltid har utgjort en ofta förnekad bas för ”turkisk europeiskhet”. När han analyserar den här aspekten av den neoosmanistiska doktrinen, uppmärksammar Tanasković särskilt en mycket viktig essä av den turkiske politologen Mehmet Ali Kilicbej med titeln ”Vi är riktiga européer”. I den essän betonas särskilt att kriget i Bosnien varken var ett resultat av konflikten mellan kristendom och islam, eller ett krig mellan civilisationer i enlighet med Samuel Huntingtons teori, utan det mest seriösa försöket i modern historia att kasta ut Turkiet från Europa och skicka det till öst, som det aldrig hört till och som alltid varit betydelselös för Turkiet. Ur den essän kan man tydligt se att neoosmanister håller på att bygga en ny identitet för Turkiet, huvudsakligen på Osmanska rikets politiska och kulturella spår i Balkanländerna. För dem är Balkan en primär inflytelsezon och majoriteten av deras aktiviteter kommer att tillägnas lösandet av politiska problem på Balkan, givetvis, i överensstämmelse med det nutida Turkiets intressen. I det avseendet är det indikativt att Serbien är ”ett grannland” för det officiella Turkiet.
Genom att påminna att det osmanska kulturarvet systematiskt förstördes i balkanska länder under den postosmanska perioden och att det då svaga Turkiet inte kunde sätta sig emot effektfullt, påpekar Davutoglu att den processen gått längst i Grekland och Turkiet. Just därför, fortsätter ”den turkiske Kissinger” är det nödvändligt att koncentrera sig på två grundläggande och traditionella stötepelare för den osmansk-panturkistiska politiken på Balkan: bosnjakerna och albanerna. De utgör en grudläggande mänsklig bas för den förnyade turkiska politiska och ekonomiska makten, och därför behöver man göra allt för att tillfredsställa deras politiska aptiter. Ett starkt Albanien och centraliserat Bosnien-Hercegovina samt det självständiga Kosovo, utgör ett förstaklassens intresse för Turkiet, men hänsyn till att man endast på det sättet kan motsätta sig andra makters inflytande i regionen: det ryska (via serberna och eventuellt bulgarerna) och det tyska (via slovenerna och kroaterna). Bågen som sträcker sig från [den bosniska staden] Bihac i väst, via centrala och östra Bosnien, därefter Raska (Sandzak), Kosovo, Albanien, Makedonien, Kardzjali till Trakien – utgör enligt Davutoglu en livsviktig korridor för Turkiet. Davutoglu anser att den serbiska avsikten under kriget i Bosnien och i Kosovo var att skära av den korridoren, och han är övertygad om att man behöver göra allt för att förnya den. Annars skulle bosnienmuslimerna överlåtas till Kroatiens assimilatoriska inflytande, medan Sandzak-muslimerna och kosovoalbanerna skulle överlåtas till Serbiens inflytande.
Hur mycket Turkiets utrikespolitiska agerande gentemot Balkan är seriöst genomtänkt och projicerat för en längre tidsperiod vittnar även den del av Davutoglus bok Den strategiska bredden som handlar om existensen av tre koncentriska geopolitiska cirklar, inom vilka turkiskt inflytande av olika djup och intensintet skulle manifestera sig. Det första är den så kallade inre kretsen, som utgörs av Kosovo-Metohija (därmed också Serbien), Albanien och Makedonien. Den andra, mellancirkeln, utgörs av Grekland, Serbien, Bulgarien, Bosnien-Hercegovina, medan i den yttre cirkeln ingår Kroatien, Ungern och Rumänien, och den är inte av primär betydelse för Ankara.
För Turkiet är det viktigaste att Albanien och hela den albanska nationen stärks så mycket som möjligt. Man får inte tillåta att Albanien även fortsättningsvis blir ett svagt och fattigt land, eftersom Italien och Grekland i det fallet skulle stärka sitt inflytande där, och motverka turkiska politiska ambitioner och regionala intressen. Davutoglu är helt medveten om komplexiteten och motsägelserna i de albansk-makedonska relationernas allomfattande problematik, liksom även om risken att deras försämring öppnar dörren för grekiskt, bulgariskt och serbiskt inflytande på detta inifrån splittrade och de facto styckade land. Därför, påpekar Davutoglu, måste Turkiet stärka den albansk-makedonska statsgemenskapen, och skapa alla villkor att albanerna maximalt utnyttjar sina mänskliga rättigheter i Makedonien så att man bevarar ordningen och integriteten i detta instabila land.
Beträffande taktiken för den andra geopolitiska cirkeln av länder är det viktigaste att Turkiet här reagerar aktivit och i tid på varje deras försök att åstadkomma ett tätatre fördragsmässigt samarbete sinsemellan – med initiativ för ingående av motfördrag så att ballansen inte förändras till Turkiets och dess balkanska skyddslingars nackdel. Det är viktigt att betona att Davutoglu inte ifrågasätter axeln Belgrad-Athen. För honom är detta ett politiskt faktum som man inte kan påverka. Man kan dock påverka att även Sofia inte ansluter sig till den axeln. Han befarar den möjligheten och rekommenderar öppet största möjliga preventiva aktiviteter gentemot Bulgarien så att det binder sig så mycket som möjligt till Turkiet. Hur framgångsrikt Turkiet varit på den punkten kan man se i det faktum att alla olösta frågor mellan Bulgarien och Turkiet (och det finns många sådana) var på något sätt nedtystade och marginaliserade för att möjliggöra Bulgariens inträde i EU år 2007. Den turkiska minoritetens parti i Bulgarien bidrog också mycket till det, och dess ledare Ahmet Dogan har nästan alltid varit en önskvärd politisk partner för alla bulgariska politiska partier. Dessutom har Bulgarien erkänt Kosovos självständighet, dess representant har ”innerligt” försvarat Kosovos rätt till självständighet inför internationella domstolen och dess politiska ledare oupphörligen uppmuntra albansk-makedonskt samarbete. Därav kan man dra slutsatsen att Bulgarien gör detta för att det också skulle dra partiell nytta i den givna geopolitiska situationen på Balkan, särskilt i östra Makedonien.
I slutet av denna del av recensionen kan vi tillägga att stormakter, i första hand USA. Storbritannien, Frankrike och Tyskland har ingenting emot denna turkiska utrikespolitiska vändning. Det verkar som om inte heller Ryssland motsätter sig detta, och Kina har den frågan inte alls inom sitt synfält. Ofta kan man höra åsikten att Turkiet (som Natomedlem) är USA:s och Storbritanniens simpla regionala hantlangare, som inte gör någonting annat än att uppfylla deras politiska krav, och att det i gengäld får just rätten att ”skapa ordning och fred i sin gård”. Så kan det kanske te se vid ett första ögonkast, men det är långt från sanningen. Det stämmer att Turkiet respekterar de anglo-saxiska ländernas politiska intressen och krav men det är samtidigt redo att motsätta sig dem i fall att dess egna strategiska politiska intressen kräver det. Turkiet kommer aldrig att hota dem för att bahaga sin sponsor på andra sidan av Atlanten. Mot den bakgrunden bör man också tolka vissa mycket intressanta politiska manöver från Turkiets regering, som obehagligt överraskat USA: hemskickande av dess ambassdör i Washington ”på konsultationer” pga. antagande av resolutionen i den amerikanska kongressen varmed förföljelser av armenier i Turkiet under det första kriget betecknats som folkmord; vidare försämrade relationer med Israel med anledning av att palestiniernas position i Gaza-remsan hotades; stödet till den iranska presidenten Mahmoud Ahmadinejad (som annars är USA:s uttalade fiende), samt anslutningen till det ryska gasledningsprojektet South Stream. Allt detta bekräftar att Turkiet strävar efter att föra sin politik självständigt, och att ett sådant agerande är att vänta i den snara framtiden.
Nova srpska politička misao
