Serbiens nya utrikespolitiska orientering?
Dilemman kring utrikespolitisk orientering har rått i Serbien sedan dess återuppståndelse 1804. Liksom på Karađorđes, Miloš Obrenovićs och deras efterträdares tid finns det en klar medvetenhet om att vår båt är liten och att det vore lämpligt att på de internationella relationernas stormiga hav närma det något större båt i vars vindskydd vi kanske skulle röra oss lättare.
Trots att man emellanåt rusar ut med doktriner om fyra utrikespolitiska pelare är det mer än klart att Serbiens politik idag är framför allt villkorat av USA:s och Storbritanniens önskningar och planer. Det är paradoxalt att samtidigt som dessa två makter stympar oss mest så faller vi allt mer i deras famn. Försvars-, säkerhets-, ekonomisk, monetär-, finans-, rätts-, kultur-, hälso- och all annan verklig politik i Serbien styrs av omedelbart diktat och styrning från olika internationella faktorer som i princip är bundna till de två nämnda makterna.
Många missnöjesröster riktar sina förhoppningsfulla blickar österut mot Moskva. Trots att de vanligtvis kritiserar de nuvarande makthavarna att den bär hela ansvaret för reserverade relationer med Ryssland är det faktum att Balkan, som nyligen även [den ryske geopolitikern] Aleksandr Dugin noterade, inte hör till den nutida ryska utrikespolitikens prioriteter. Medan nostalgiker ibland nämner den alliansfria rörelsen som en traditionell marknad, är andra rädda för Turkiets allt mera uppenbara återkomst till detta område. Det finns inte många entusiaster som nämner Kina, antagligen för att de är medvetna om att detta på grund av den fysiska distansen är ett svårtänkbart alternativ. Det en gång i tiden stora europeiska allierade Frankrike nämns allt mer sällan, dels på grund av att det inte längre är någon första klassens makt, dels pga. dess status som den antiserbiska politikens prydnadsfjäder under det senaste decenniet.
För den genomsnittlige serbiske läsaren verkar det helt naturligt att ingen nämner Tyskland i det här sammanhanget. Det finns en övertygelse som stödjer sig på två ockupationer av Serbien, våra mångtaliga offer och på Tysklands beteende mot Serbien vid tiden för Jugoslaviens upplösning att den staten är vår största traditionella fiende. Är det verkligen så?
Hur mycket Doris Pack och Guido Westerwelle och andra symboler för dagens Tyskland än ansträngde sig att bekräfta denna hypotes med sina offentliga framträdanden så talar den historiska erfarenheten något annat. Våra förhållanden med den germanska världen på 1800-talet var mycket goda. De var inte bara så att utbildnings- och militärväsende, och tjänstemannakåren byggdes enligt germansk förebild; det var också Förenade serbiska ungdomen som arbetade hårt för att stärka relationer med det italienska Risorgimento och Bismarcks Preussen för att Serbien, som en tredje part i denna koalition, skulle gå in i kampen för enandet med andra serbiska områden.
Serbiens utvidgning på Berlinkongressen och statushöjning till kungarike är också bundna till Tysklands och Österrike-Ungerns inflytande. Det är oomtvistat att germanska intressen dominerade vid tiden för Obrenović-ättens accept att ge upp pretentioner gentemot Bosnien-Hercegovina, men fortfarande kvarstår dilemmat huruvida Serbien vann eller förlorade mer med en sådan politik. I alla fall, från tiden för Karađorđević-ättens återkomst till makten började den radikala försämringen av våra relationer med germanerna som kom att känneteckna hela 1900-talet. Vår historiografi har traditionellt anklagat den germanska expansionismen för detta. Det finns dock en marginaliserad strömning som påpekar att vi flera gånger knuffats mot tyskar av britter och i någon mindre omfattning av ryssar för deras egna intressens skull: från och med Balkankrigen (vars mål var att hindra germanernas fysiska förbindelser med Turkiet), via första och andra världskriget i vilket vi rusade in efter den brittiska statskuppen i Belgrad den 27 mars 1941. Sagan om påstådd allians med Storbritannien kostade oss ett par millioner liv.
Trots det politiska och militära fiendskapet förblev Tyskland under hela förra seklet vår största utrikeshandels-, ekonomiska och teknologiska partner. Det här är inte bara förknippat med det faktum att det är det mest utvecklade landet i denna del av världen. Den ekonomiska och geopolitiska erfarenheten visar att tyskarna traditionellt är mest pålitliga allierade i hela Europa, dels pga. sin mentalitet som baseras på stark plikt- och ansvarskänsla, dels pga. medvetenheten om att verkliga resultat uppnås med långsiktigt och gradvist förtroendebyggande. Jämför förresten hur det gått för deras allierade som Kroatien med hur det gått för brittiska allierade som oss och Grekland.
Ända fram till 1990 var Tyskland ett faktiskt protektorat för att först då bli formellt suveränt. Det finns dock indicier på att det här landet först under de senaste åren börjat föra en mer beslutsam politik som fjärmar det från angloamerikanerna och närmar det till Ryssland. Det ryska behovet av överföring av teknologier och näringslivsorganisation som baseras på tillverkning och inte på spekulation, och det tyska behovet av resurser gör att det här partnerskapet blir ännu mer visst under det kommande seklet. Kanske är det just den utrikepolitiska riktning som vår elit borde tänka på och därför är försök att skapa ett direkt samarbete med Tyskland en av prioriteterna. Man bör givetvis vara medveten om hur våra statsmän som försökte skapa den här typen av orientering slutat: från mordet på Aleksandar Obrenović, interneringen av Stojadinović ända till attentatet mot Zoran Đinđić. Utövandet av seriös politik är dock alltid förknippat med risker.
Misa Đurković
Institutet för europeiska studier
Politika
Serbiens nya utrikespolitiska orientering?
Dilemman kring utrikespolitisk orientering har rått i Serbien sedan dess återuppståndelse 1804. Liksom på Karađorđes, Miloš Obrenovićs och deras efterträdares tid finns det en klar medvetenhet om att vår båt är liten och att det vore lämpligt att på de internationella relationernas stormiga hav närma det något större båt i vars vindskydd vi kanske skulle röra oss lättare.
Trots att man emellanåt rusar ut med doktriner om fyra utrikespolitiska pelare är det mer än klart att Serbiens politik idag är framför allt villkorat av USA:s och Storbritanniens önskningar och planer. Det är paradoxalt att samtidigt som dessa två makter stympar oss mest så faller vi allt mer i deras famn. Försvars-, säkerhets-, ekonomisk, monetär-, finans-, rätts-, kultur-, hälso- och all annan verklig politik i Serbien styrs av omedelbart diktat och styrning från olika internationella faktorer som i princip är bundna till de två nämnda makterna.
Många missnöjesröster riktar sina förhoppningsfulla blickar österut mot Moskva. Trots att de vanligtvis kritiserar de nuvarande makthavarna att den bär hela ansvaret för reserverade relationer med Ryssland är det faktum att Balkan, som nyligen även [den ryske geopolitikern] Aleksandr Dugin noterade, inte hör till den nutida ryska utrikespolitikens prioriteter. Medan nostalgiker ibland nämner den alliansfria rörelsen som en traditionell marknad, är andra rädda för Turkiets allt mera uppenbara återkomst till detta område. Det finns inte många entusiaster som nämner Kina, antagligen för att de är medvetna om att detta på grund av den fysiska distansen är ett svårtänkbart alternativ. Det en gång i tiden stora europeiska allierade Frankrike nämns allt mer sällan, dels på grund av att det inte längre är någon första klassens makt, dels pga. dess status som den antiserbiska politikens prydnadsfjäder under det senaste decenniet.
För den genomsnittlige serbiske läsaren verkar det helt naturligt att ingen nämner Tyskland i det här sammanhanget. Det finns en övertygelse som stödjer sig på två ockupationer av Serbien, våra mångtaliga offer och på Tysklands beteende mot Serbien vid tiden för Jugoslaviens upplösning att den staten är vår största traditionella fiende. Är det verkligen så?
Hur mycket Doris Pack och Guido Westerwelle och andra symboler för dagens Tyskland än ansträngde sig att bekräfta denna hypotes med sina offentliga framträdanden så talar den historiska erfarenheten något annat. Våra förhållanden med den germanska världen på 1800-talet var mycket goda. De var inte bara så att utbildnings- och militärväsende, och tjänstemannakåren byggdes enligt germansk förebild; det var också Förenade serbiska ungdomen som arbetade hårt för att stärka relationer med det italienska Risorgimento och Bismarcks Preussen för att Serbien, som en tredje part i denna koalition, skulle gå in i kampen för enandet med andra serbiska områden.
Serbiens utvidgning på Berlinkongressen och statushöjning till kungarike är också bundna till Tysklands och Österrike-Ungerns inflytande. Det är oomtvistat att germanska intressen dominerade vid tiden för Obrenović-ättens accept att ge upp pretentioner gentemot Bosnien-Hercegovina, men fortfarande kvarstår dilemmat huruvida Serbien vann eller förlorade mer med en sådan politik. I alla fall, från tiden för Karađorđević-ättens återkomst till makten började den radikala försämringen av våra relationer med germanerna som kom att känneteckna hela 1900-talet. Vår historiografi har traditionellt anklagat den germanska expansionismen för detta. Det finns dock en marginaliserad strömning som påpekar att vi flera gånger knuffats mot tyskar av britter och i någon mindre omfattning av ryssar för deras egna intressens skull: från och med Balkankrigen (vars mål var att hindra germanernas fysiska förbindelser med Turkiet), via första och andra världskriget i vilket vi rusade in efter den brittiska statskuppen i Belgrad den 27 mars 1941. Sagan om vår påstådda allians med Storbritannien kostade oss ett par millioner liv.
Trots det politiska och militära fiendskapet förblev Tyskland under hela förra seklet vår största utrikeshandels-, ekonomiska och teknologiska partner. Det här är inte bara förknippat med det faktum att det är det mest utvecklade landet i denna del av världen. Den ekonomiska och geopolitiska erfarenheten visar att tyskarna traditionellt är mest pålitliga allierade i hela Europa, dels pga. sin mentalitet som baseras på stark plikt- och ansvarskänsla, dels pga. medvetenheten om att verkliga resultat uppnås med långsiktigt och gradvist förtroendebyggande. Jämför förresten hur det gått för deras allierade som Kroatien med hur det gått för brittiska allierade som oss och Grekland.
Ända fram till 1990 var Tyskland ett faktiskt protektorat för att först då bli formellt suveränt. Det finns dock indicier på att det här landet först under de senaste åren börjat föra en mer beslutsam politik som fjärmar det från angloamerikanerna och närmar det till Ryssland. Det ryska behovet av överföring av teknologier och näringslivsorganisation som baseras på tillverkning och inte på spekulation, och det tyska behovet av resurser gör att det här partnerskapet blir ännu mer visst under det kommande seklet. Kanske är det just den utrikepolitiska riktning som vår elit borde tänka på och därför är försök att skapa ett direkt samarbete med Tyskland en av prioriteterna. Man bör givetvis vara medveten om hur våra statsmän som försökte skapa den här typen av orientering slutat: från mordet på Aleksandar Obrenović, interneringen av Stojadinović ända till attentatet mot Zoran Đinđić. Utövandet av seriös politik är dock alltid förknippat med risker.
Misa Đurković (Institutet för europeiska studier i Belgrad)
Politika
Relaterade artiklar
2 september 2010 | 11:22
En inte så djuplodande analys, men skribenten är på rätt spår. Serbien borde för länge sedan orienterat sig mot Tyskland – precis som Sverige gjort. Att det kostar på moraliskt är ett litet pris jämfört med lidande och död som är priset för de falska allianser som gjorts och görs med den angloamerikanska sfären.
2 september 2010 | 12:33
Ett lands utrikespolitik går ut på att maximera dess intressen och därför är bara det internationellt samarbete som baseras på kompatibla intressen sunt. I olika situationer för man olika politik beroende på om det är en uni- bi- eller multipolär världsordning man befinner sig i.Det är är viktigt för att världen är på väg att multipolariseras.
För Serbiens del, som numera är en bananrepublik, måste det viktigaste målet vara att frigöra sig från den rådande hegemonin. Man kan i det avseendet ingå tillfälliga taktiska allianser med andra makter, men man ska vara försiktigt så att man inte frigör sig från en herre och skaffar sig en annan. Om det finns någon historisk konstant hos det serbiska folket så är det dess frihetskärlek och beredskap att kämpa för frihet oavsett konsekvenser. Och det är just pga. av de egenskaperna som serberna varit älskade och hatade genom tiderna.