I oktober är det parlamentsval både i Bosnien-Hercegovina och dess bosnienserbiska entitet Republika Srpska. Statsvetaren Nenad Kecmanović(*) förklarar Washingtons och Bryssels avsikter och aktiviteter i samband med detta.
Vad har Washington och Bryssel överhuvudtaget att med våra val att göra? Varför ska vi bry oss om deras synpunkter? Detta skulle vara en naiv reaktion på denna artikelrubrik. Den insatte skulle svara klokt: ”I en globaliserad värld med allomfattande internationell samhörighet är det helt normalt att allting angår alla. Den nationella suveräniteten är en anakronism från 1800-talet så att på 2000-talet är det inte bara de som bryr sig om våra val utan också vi om deras…” Tyvärr finns det ingen som helst reciprocitet i detta. Tänk er att president Rajko Kuzmanovic inför bildandet av Obamas manskap hade sagt att Republika Srpska (RS) inte skulle välkomna utnämningar av tjänstemän från Clinton-administrationen eller om han, under förhandlingar om den brittiske kandidaten till EU:s utrikesminister framfört bedömningen att Lord Owen skulle passa betydligt mer serberna än Baroness Aschton. Detta skulle ha klassats som skandalös fräckhet, men de tillåter sig själva inte bara att öppet bedöma våra politiker utan också att icke dolt påverka val i Republika Srpska för att lättare genomföra sina planer på konstitutionella reformer, på revision av Daytonavtalet, på marginalisering av entiteter, centralisering och unitarisering av Bosnien-Hercegovina (BiH). Eftersom Milorad Dodik och hans Oberoende Socialdemokrater (SNSD) visats vara ett oöverstigligt hinder på den vägen bör man störta dem på alla sätt och till varje pris. Detta generella scenario, som de annars använder överallt i världen, är anpassad till de konkreta förhållandena i RS.
1. Man bör anklaga Dodik för alla sociala, ekonomiska och andra problem, för missbruk av makt, för arrogant beteende, för brottslighet, för konflikter med grannar och utlänningar.
2. Man bör kompromettera så många ministrar, parlamentsledamöter, direktörer för offentliga företag och andra funktionärer från regeringspartiet som möjligt.
3. Man bör ena alla oppositionella partier, utan hänsyn till deras politiska orientering i ett enat anti-Dodik block.
4. Man bör dra ut alla partier ur koalitionen med SNSD och vända dem mot regeringen.
5. Man bör rehabilitera alla funktionärer som avsatts av OHR (Office of High Representative) som är beredda att ansluta sig till det oppositionella blocket.
6. Man bör uppmuntra finansiellt ledare för fackföreningsrörelser att organisera kedjestrejker.
7. Man bör skapa konflikt mellan [Serbiens president Boris] Tadic och Dodik eftersom regeringen i RS utan stöd från moderstaten förlorar sitt viktigaste politiska och psykologiska fäste.
8. Man bör instruera västliga diplomatiska företrädare och internationella organisationer att komma med lämpliga meddelanden.
9. Man bör uppmuntra och stödja oppositionella lokala makthavare i kommunerna.
10. Man bör mobilisera sponsrade oberoende medier och den icke-statliga sektorn i Banja Luka och Sarajevo att aktivt delta i alla nämnda aktivteter.
Som vi kan följa ”live” jobbar utländska regissörer och inhemska assistenter, skådespelare och statister, bild- och ljudtekniker, smink osv. för fullt på fältet enligt det beskrivna scenariot… Ända fram till valåret respekterade utlänningar som Schwarz-Schilling, Lajčák, Inzko och andra Dodik, med ett stort ”men”, som ”den otvetydigt mest skicklige politiker i BiH”. Av samma anledning önskade bosniaker honom i spetsen för Ministerrådet i Sarajevo, så att han skulle arbeta för BiH och inte för RS. Eftersom han gjorde precis tvärtom, och verkade för RS, sade politiker från den bosnienserbiska oppositonen ”Han gör allt som vi skulle göra, fast mycket bättre än vad någon av oss skulle kunna”. Plötsligt har allting förändrats. Utländska aktörer har fastställt att han varken kan tvingas med påtryckningar eller köpas med komplimanger. Grannarna säger nu att han med varje åtgärd förstör drömmen om enhetsstaten. Och den inhemska oppositionen konstaterar nu att val trots allt tjänar till att erövra makten och inte att stödja konkurrenter, även om de är överlägsna.
Washingtons och Bryssels mål är dock inte att marknadsföra någon som helst bosnienserbisk politiker, utan att störta en konkret. Varken Ivanić eller Čavić eller Kalinić, och särskilt inte Ognjen Tadić, är politiker enligt deras mått, utan det är Dodik som är större problem än någon av dem. I Serbien enade de hela oppositionen i DOS inte för att Kostunica skulle sitta vid makten utan för att störta Milošević. När Milošević hade ersatts av den lite mindre icke-önskvärde Kostunica gick allting mycket lättare. Bakom honom stod en söndrad armé av pyttesmå partier och deras inbillade ledare, vars stora fåfängor och små väljarstöd gick lätt att manipulera med. Och moderstaten har inte ens under Boris Tadic frigjort sig från sådan maktkonfiguration, där inre konflikter om en bit av kaka och om stöd i världen vänder bort uppmärksamheten och energin från nationella projekt. Ingen i utlandet kan på allvar tro att Dodiks SNSD kan besegras i val, men även ett sämre valresultat för honom räcker för dem. En knapp majoritet i parlamentet och söndrad regeringskoalition garanterar en svag makt som kommer att syssla mer med sig själv än med Republika Srpska och kommer att vara skör för yttre påtryckningar. När landet befinner sig i fara införs enligt alla demokratiska författningar undantagstillstånd, vilket också betyder suspension av politiska partier. Vår entitet har inte den rätten, trots att både USA och EU har aviserat att de ”dagen efter valet börjar bestämd kamp för ändringar av BiH:s konstitution”. Republika Srpska kan således endast förlita sig på patriotisk medvetenhet hos sina väljare…
(*)Nenad Kecmanović är professor i statsvetenskap och fd. politiker från Sarajevo, numera bosatt och verksam i Belgrad. Kecmanović var Sarajevouniversitetes rektor (1988-1991) och dekanus vid statsvetenskapliga fakulteten. På 80-talet var han också kandidat till Bosnien-Hercegovinas representant i Jugoslaviens presidentråd men påstådda förbindelser med brittiska spioner, som aldrig blev bevisade, ledde till att hans kandidatur inställdes. I de första demokratiska valen i Bosnien-Hercegovina 1991 var han ledare för den bosnien-hercegovinska grenen av Reformkrafternas förbund, den dåvarande jugoslaviske premiärministern Ante Markovićs parti. I början av kriget fick Kecmanović, som i likhet med andra multietniska partier förlorade i valen, representera det serbiska folket i Bosnien-Hercegovinas presidentråd, sedan de valda serbiska representanterna lämnat centrala institutioner i Sarajevo, när dessa i strid med de serbiska representanternas vilja valde ensidig utbrytning ur Jugoslavien. Kecmanović lämnade dock Sarajevo sommaren 1992 och bosatte sig i Belgrad där han arbetar som professor vid statsvetenskapliga fakulteten.
